Blogg
30/9 2025
av Martin Hultman och Thomas Laurien
Startbild: Katerina Rakuscek
Sammanflöden i Nederländerna - Confluence 2025
Det lyste en glödande passion i Theresas ögon, och hennes kropp hoppade av energi när hon kastade sig fram till oss; ”Det var så fantastiskt allt ni gjorde när runt tretusen människor kramade om Vättern i solidaritet med oss” sa hon samtidigt som vi överöstes av kindpussar från denna så levande pensionär från lagunen Mar Menor i Spanien. Vi gav såklart all kredd till Camilla Linusson och ARV när vi beskrev för energipaketet framför oss hur alla de engagerade människorna runt Vättern hade jobbat i flera månader med att samla ihop människor och ta bilder för #viomfamnarvättern. Dessa miljöförsvarare – som är i relation med Sveriges näst största sjö skyddad som dricksvattentäkt, Natura 2000 och inte mindre än fyra riksintressen (friluftsliv, fiske, natur och kulturmiljö) – var inte med oss i Amsterdam och Bergen aan Zee i sina kroppar, men vi bar med oss manifestationen som en gåva till hela det gäng som hade samlats bara en tågresa från Sverige. Theresa, och alla dedikerade pantertanter från lagunen, tyckte det var häftigt att så många från Sverige manifesterade tillsammans med dem; som gåva bjöd de in alla Vättern-försvarare att besöka Mar Menors vattenkropp när helst de vill!
För andra året i rad har forskningsprojektet VemsVattenkropp? sammanflödat med andra europeiska vattenkroppar (och även några från Taiwan!) i ett utforskande, gestaltande, analyserande och samtalande om hur livsmiljöer kan erkännas egna rättigheter. Vi hade ett fullt schema med olika aktiviteter men också tid för långa samtal med varandra. Naturens rättigheter-rörelsen har verkligen tagit fart även i Europa genom att mängder av vattenkroppar synliggörs och börjar utbyta erfarenheter med varandra för att uppnå större fallhöjd, och ett bredare och mer betydande inflytande. Det är numera ett gäng på cirka trettiofem floder, sjöar, våtmarker, hav, smältande glaciärer, kulverterade vattendrag, och offrade och bortglömda vatten som skapar strategier, lär sig vara en kraft tillsammans och reflekterar över möjligheterna att erkänna rättigheter för livsmiljöer.
Som vanligt hade vi långa och djupa samtal under timmarna på rälsen som denna gång tog oss ner till Amsterdam och De Balie, där vi först hade nöjet att få ta del av det rituella körverket ”Drop, Ripple, Puddle, O” av våra vänner i det Islandsbaserade kollektivet bakom kampanjen ”Snæfellsjökul fyrir forseta” (Glacier for president). Det fängslande körverket var ett collage av mun-ljud hämtade från ordet vatten på alla de språk och dialekter som vi representerar (bild 1). Integrerat i verket var även ordet vatten på teckenspråk, som synliggjorde intressanta kulturella skillnader. I vissa kulturer får ett dricksglas som förs mot munnen representera vatten, i andra kulturer gör handen en omisskännlig framåtriktad böljande rörelse, som vatten i en levande flod.
1. foto: Jan Boeve
Därefter följde en fin introducerande inledning av den internationellt prisade författaren Robert MacFarlane som sedan mötte flera av de andra vattenkropparna i ett nyfiket samtal om levande floder (bild 2-3). Vid detta öppna event, liksom det avslutande, var det en stor publik som blev inspirerad av The Confluence of European Water Bodies – i alla fall om man ska tro de åhörare vi hade möjlighet att prata med i minglet efteråt.
2. foto: Jan Boeve
3. foto: Thomas Laurien
Från Amsterdam flöt vi sedan tillsammans norrut mot Nordsjö-kusten för att under tre dagar bo tillsammans i Zeehuis i Bergen aan Zee. Att få äta lokalodlad mat ihop, göra workshops tillsammans med sanddyner, göra svärm-övningar med havet som fond, promenera längs stranden, bada med starka strömmar, cykla genom ädelskogen till en framtidsworkshop och mycket mycket mer var oerhört inspirerande och lärorikt. Men, det var inte bara kunskaper om Naturens rättigheter och hur de kan bäras fram i olika kontexter av olika vattenkroppar som var speciellt – det var också pedagogiken som hängde ihop med lärandet. Vi delade minnen av möten med våra vatten under ledning av Natural Contract Lab (bild 4), vi gjorde kroppskartläggningar enligt den feministiska helande-praktiken cuerpo territorio under ledning av Rosa Jijón (bild 5-6), vi fick lyssna på inspirerande exempel, såsom Li An Phoa från Drinkable Rivers och Kaas Kuitenbrouwer från Zoöp, vi hade en framtidsworkshop där våra nyckelinsikter på ett lekfullt sätt bokstavligt talat vävdes samman på slutet (bild 7-8), vi djupdök i de svåra (och enkla) frågorna i ämnet. I gruppen finns två egenskaper som vi tror är svåra men oerhört viktiga att kombinera just nu: omsorgsfullhet och målinriktning. Vi behöver både ta hand om oss själva och våra medvarelser på ett ödmjukt och mångfaldigt vis samtidigt som vi med strategier och kraftfullt agerande rör erkännandet av rättigheter för livsmiljöer framåt.
4. foto: Rosa Jijón
5. foto: Clio Hung
6. foto: Rosa Jijón
7. foto: AnnaLina Litz
8. video: Thomas Laurien
Den fjärde och avslutande dagen tillsammans spenderade vi på Amsterdams universitet ihop med bland andra juridikforskaren och Naturens rättigheter-experten Laura Burgers och hennes forskarkollegor. I några intensiva World Cafés lyftes pedagogik, taktik, finansiering, lokalsamhällen, urfolkskunskap, och annat som är viktigt att förstå för att kunna agera med Naturens rättigheter. Själv blev jag, Martin, lite chockad över hur konstig jag kände mig då jag kom in i de sterila universitetsbyggnaderna och bara fick använda den analytiska delen av kroppen efter att ha varit i ett kunskapande som i flera dagar tagit alla sinnen och förnimmelser i beaktande. Det var som om en stor rund boll skulle passas in i en liten fyrkantig ruta. När en filosof skulle sammanfatta allt som sagts på tre minuter var jag tvungen att ställa mig upp i utkanten och röra lite på mig – det var en obekväm känsla som kom över mig. Hur eller hur, det var många intressanta samtal som fördes!
Efter de intensiva timmarna på universitetet var vi en stor grupp som promenerade längs Amsterdams kanaler (bild 9) till konstplattformen Mediamatic där The Diplomatic Suitcase visades. I denna ”resväska” ingår nu även vatten från Vättern och ett inramat fotografi på Stavabäckens lindhäst. Bakom glaset ligger en relik från lindhästen, en mjuk hårslinga från manen som bättre än fotografiet bär på lindhästens motståndskraft (bild 10-11).
9. foto: Thomas Laurien
10. foto: Katerina Rakuscek
11. foto: Thomas Laurien
Ett återkommande avslutande inslag på Confluence-mötena är den intuitiva och improviserade ceremonin där våra vatten blandas i ett kärl som sedan töms i havet, eller som i det här fallet i Dijksgracht som blir Ij som blir Nordsjön. Vi samlas i en ring och den som vill säga några ord om “sitt” vatten gör det. Efter vattenceremonin bar det av till kyrkobyggnaden Amstelkerk och den allra sista delen av årets Confluence-program: det omslutande och fängslande deltagarbaserade ljudverket ”The Waterbodies Orchestra” samt det performativa invigningsmötet för ”The Dogger Bank Coalition”.
”The Waterbodies Orchestra” invigdes i Venedig 2024 men återskapades här i en ny form. Med hjälp av våra smartphones blev vi i publiken en organism som tillsammans skapade omslutande vattenljud så att nackhåren reste sig. På våra skärmar dök poetiska och humoristiska instruktioner upp som fick våra människokroppar att röra oss runt i rummet. Plötsligt stod vi i smågrupper och fick möta korta berättelser om några av de vattenkroppar som utgör Confluence-familjen, bland andra Vättern som delade med sig av den obegripliga erfarenheten av att bli beskjuten och bombad på igen och igen (bild 12).
12. foto: Dirk Kome
Så möblerades salen om och vi blev alla del av ett beslutande organ som var där för att rösta igenom de grundpåståenden som ”The Dogger Bank Coalition” bygger på. En efter en läste inbjudna experter upp påståenden som församlingen sedan fick rösta om (bild 13). Doggers bankar, som vi i Sverige kanske mest känner till från radions sjörapport, är en stor sandbank i Nordsjön. Sandbanken har ett mycket stort mytiskt kapital eftersom det är resterna av ett rikt och betydelsefullt landområde som existerade under den senaste istiden. Det ligger långt ute i Nordsjön – vilket innebär att de flesta nu levande människor inte har någon direkt relation till området – och är idag uppdelat mellan Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och Danmark. Trots sin status som Natura 2000-område (jämför med Vätterns situation) pågår där storskalig livsförstörande verksamhet såsom bottentrålning och olje- och gasutvinning. Doggers bankar hyser även världens största vindkraftspark. En bred koalition av organisationer, med Nordsjöns ambassad i spetsen, kommer nu att under flera år framåt verka för ett helande av detta område och för att Doggerland ska erkännas som ett moraliskt och rättsligt subjekt. Återigen ser vi här en fast övertygelse om att det är allianser av miljöförsvarare, lagfolk, konstnärer och forskare av alla de slag som tillsammans kan vända utvecklingen. Redan några dagar efter öppningsmötet talade representanter för koalitionen i en domstol med målet att riva upp den nuvarande otillräckliga och alltför extraktivistiska skötselplanen för Doggers bankar. Håll ögonen på detta spännande och viktiga initiativ!
13. foto: Dirk Kome
I minglet efter det omtumlande och berörande avslutningsprogrammet var det dags att ta farväl av våra vattenvänner. Dessa är bland andra forskare och doktorander, som exempelvis Imke, Julian, Thomas och Claudia, men också representanter för konstledda initiativ, som Vinny, Caroline och Maria Lucia från “Natural Contract Lab,” och representanter för medborgarinitiativ, som Josh från “Love Our Ouse” – och naturligtvis våra hjältar från Mar Menor. Dessa seniora kvinnor utstrålar (och är) allt det som behövs. Det de gjort från 2021 och framåt är en modell för många andra att ta efter. Gräsrotsmobiliseringen, samarbetet med Theresa Vicente och andra juristprofessorer samt uthålligheten i att sprida budskapet – det är aktivt hopp in i minsta detalj. Deras kramar och glädje är smittande, deras tydlighet och kraft är inspirerande. Vi önskar att fler fick uppleva känslan av att vara en del i något omtumlande, något nödvändigt, något rörande. Rörelsen för Naturens rättigheter har ett momentum som ger upphov till friktion – det känns och bränns. I vår värld där vi desperat letar efter tecken på vändning, idéer som transformerar, handlingar som förändrar – så finns Naturens rättigheter där som en stor kraft med stark glöd för den som vill vara med.
Tack organisatörerna och värdarna för årets Confluence: Christiane, Leon, Mariska, Harpo, Thijs, Carolijn och många många fler! <3 Och tack Jakob och Léon m.fl. som tillsammans med Spree i Berlin vill arrangera nästa års Confluence!
~~~
Under årets sammanflöde gjordes följande vattenkroppar närvarande: Akerselva, Östersjön, Djuphavet, Doggers bankar, Drina, Genuas vatten, Irländska sjön & Liffey, Klarälven, Laguna de la Janda, Loire, Maas, Mar Menor, Medelhavet, Nordsjön, Odra, Os_lo Fjord, Ouse, Pek, Piave, Reuss, Reva, Rhine, Rhône, Snæfellsjökul, Spree, Tara, Tagliamento, Tavignanu, Tejo, Ticino, Vättern, Venediglagunen, Viskan, Vistula, Vadehavet och Zenne (bild 14).
14. foto: Jan Boeve