Tips om en designguide som vill utmana
4/8 2025
av Thomas Laurien
“DESIGN
AS WATER – Embracing a New Water Paradigm” – Henning Larsen & Ramboll Water
”DESIGNA SOM VATTEN – att omfamna ett nytt vattenparadigm”Titeln ovan är titeln på en liten nyutgiven skrift från det multinationella konsultföretaget Ramboll, med ca 18 000 anställda i 35 länder: ingenjörer, arkitekter, landskapsarkitekter, samhällsplanerare, biologer med flera. Skriften är kraftfull och anmärkningsvärd av flera anledningar, inte minst kontexten den är sprungen ur; ett tjugotal medarbetare på Ramboll och partnerföretaget Henning Larsen har samskrivit texten, som i första hand verkar vara skriven för målgruppen kollegor.
Bara titeln på skriften förtjänar att vecklas ut lite mer. Vatten, detta mångbottnade och skiftande element, ges här i titelanslaget agens – vatten designar. Underförstått blir här vatten också en lärare som vi kan och bör lära oss något av. I skriften benämns vatten till och med som den ursprungliga designern av landskap och miljöer. Undertiteln säger vidare att vi befinner oss mellan paradigm, något håller på att förändras, och att vi (kollegorna) inte bara ska känna till denna förändring av synsätt och förhållningssätt, utan att vi också bör välkomna och omfamna den.
Det gamla paradigmet, vilket också i stora delar är det i nuet dominerande, och det som förmodligen också kommer att råda i ett eller två decennier till, kan enligt textförfattarna sammanfattas med orden människocentrering och kontroll. Delar av mänskligheten har förvisso vunnit mycket på detta – stabil elektricitet och vinstgivande fabriker som har kunnat driva på den så kallade moderniseringen av samhället – men det har också alltid varit till ett mycket högt pris som har betalats av i sammanhanget maktlösa människor, ofta koloniserade, för att inte tala om priset som andra djur än människor, växter och vattnet självt har tvingats betala. Men, säger skriften, ”Vi trodde att vi kunde bemästra vattnet och böja det efter vår vilja. Vi vet att vi gick för långt. […] Våra handlingar har förvandlat denna livgivande resurs till en fara.”, (s.6).
Det finns andra exempel i vår tid som visar hur denna insikt har kommit till uttryck i större skala; det nederländska statliga vattenprogrammet ”Ruimte voor de rivieren” (~”Plats för floden”) är ett sådant, där vattendrag sakta men säkert ges mer utrymme så att de kan få röra sig fritt och vid behov också breda ut sig. Men det finns betydligt fler exempel från vår tid på ännu inte byggda mastodontprojekt som syftar till att valla in och stänga ute; vatten behandlas i många fall fortfarande som ett hot. Och detta hot är naturligtvis inget påhitt. Redan idag är 90% av alla naturkatastrofer kopplade till vatten på ett eller annat sätt. Men, när exempelvis ”vatten tvingas bort kommer det så småningom att återta det som tagits.”, (s.25). Kontrollen, som det gamla paradigmet strävar efter, och utlovar, är bara en chimär.
Flertalet av de yrken som utgör konsultföretaget Rambolls kompetens bygger på problemlösning. Men detta, att se vatten som ett problem att lösa, är enligt författarna i själva verket en del av problemet. I det nya paradigmet betraktas vatten som något helt annat, vilket innebär att en vatteningenjör, en landskapsarkitekt, eller en stadsplanerare då också kommer att arbeta på ett helt annat sätt. I det nya paradigmet, vilket skrivs fram i ”Design as Water”, är vatten bland annat ”lärare, guide och berättare, en vital och mäktig intressent, katalysator för positiv förändring, grundförutsättning för liv, en naturlig enhet fylld till brädden med minnen och symboler, alltid närvarande och föränderligt, mätbart men laddat med immateriella kvaliteter, förankrat till plats men flödande bortom plats, och en lins som gör att vi förstår hur platser är sammankopplade och beroende av varandra.” (Beskrivningar plockade från flera olika ställen i skriften.)
I det nya paradigmet blir designerns, arkitektens eller ingenjörens roll att ge vatten en kritisk röst – och att förstärka den. Kritiskhet ska enligt skriften också manifesteras genom att dessa yrkespersoner bättre bör ifrågasätta eller utmana uppdragsgivare och de uppdragsbeskrivningar dessa formulerar, (s.19). Genom att göra vatten till projektets hjälte, och låta denne få berätta sin historia, blir människorna inte längre de som ska kontrollera och styra vattnet utan de som ska tjäna och förvalta. Det handlar också om att få som vana att alltid börja med vattnet; byggnader och andra funktioner måste sedan anpassa sig till vattnets vilja och behov, såsom att flöda fritt. I det nya paradigmet ingår att kunna föreställa sig och förmedla nya relationer mellan människa och vatten. Men dessa relationer är i grunden inte nya för människan – det finns experter av olika slag att stödja sig emot och finna inspiration och kunskap från, människor som redan verkar i världen utifrån dessa perspektiv: ”whether locally, globally, academically or spiritually, whether through longstanding traditions over generations or calculated projections for the future. Their knowledge is not a nice to have; it is a necessity.”, (s. 21).
Om det gamla paradigmet kännetecknas av människocentrering så är det människodecentrering – post-antropocentrism – som gäller i det nya. Det är en värld där inte bara människor är subjekt. I ”Design as Water” föreslås därför också subjektifiering som en metod i projekt som innefattar vatten. Vatten ska höras som ett starkt och tydligt jag i projekthandlingar, (s. 18), precis som vi behandlar Vättern i ”Vems vattenkropp?”, eller som konstnären Basia Irland gör i boken ”What Rivers Know”. Världen består av fler-än-människor, och alla dessa subjekt förtjänar respekt och möjligheter till bra liv: ”Designing as water means designing for all life – not just the human, but the unseen, the overlooked, the essential.”, (s. 26). Insmuget i en mening finns till och med Naturens rättigheter med som en förhoppning och möjlighet, (s. 28).
”Design as Water” är en i sammanhanget verkligen radikal och märkvärdig liten skrift som kortfattat lyckas förmedla nya och utmanande tankar och förhållningssätt. Men att vara kortfattad kan också ha en baksida. Här saknas det till exempel mängder av referenser som borde finnas i texten. Det är helt uppenbart att någon av de tjugotalet författarna har läst och blivit influerad av kulturvetaren och feministen Astrida Neimanis, som har vidareutvecklat begreppet bodies of water. Detsamma gäller botanisten och urfolksförfattaren Robin Wall Kimmerer, som bland annat skriver om hur vi bör förstå vatten, växter och andra djur som våra lärare. Att just länken till urfolkskunskap är så gott som borta, är ett mycket stort misstag som i den nuvarande versionen av skriften tyvärr bäddar för kritik om appropriering och kolonialt beteende.
Hur färdas då ett dokument som ”Design as Water” i en organisation som Ramboll? Och kan den göra skillnad? Jag tar kontakt med två personer som är kvalificerade att svara på denna fråga: dels en konsult och tidigare avdelningschef på Ramboll, dels en av medförfattarna till skriften.
Konsulten och den tidigare chefen har mycket gott att säga om Ramboll, inte minst det faktum att Ramboll är stiftelseägt med en uttalad ambition att ge tillbaka till samhället – ”det finns en ärlighet.” Samtidigt menar hen att verkligheten är som den är, styrd av ekonomi och tro på tillväxt. Detta har gjort den tidigare avdelningschefen desillusionerad. Stiftelsens ambition har länge varit Net Zero, men enligt personen är detta inte tillräckligt för att vi ska kunna komma till rätta med polykriserna. En fördel med Ramboll, enligt hen, är att företaget är en matrisorganisation, vilket innebär att idéer kan färdas lätt och snabbt genom organisationen. Det finns även starka nätverk mellan avdelningar i länderna där Ramboll verkar. I realiteten stannar dock ofta idéer på chefsnivå och det kan ta lång tid innan de sprids ”neråt”. Samtidigt finns det starka teknik-nätverk inom företaget där tankarna som beskrivs i ”Design as Water” också skulle kunna verka, men från dessa nätverk är det ofta dålig spridning ”uppåt och utåt.” Vad gäller skriftens möjlighet att påverka tror den tidigare chefen att det absolut kan uppstå situationer i projekt där det kan vara jättebra att kunna peka på skriften som stöd för mer radikala och kritiska tankar.
Enligt medförfattaren jag pratar med är det för tidigt att säga eller veta något om hur skriften kommer att färdas genom organisationen, och vilken påverkan den kan komma att ha. Detta behöver följas upp. Enligt hen är skriften också väldigt mycket en process där delar av den kan komma att vidareutvecklas. Exempelvis vill författarna gärna fortsätta utveckla tankar och praktiker kring representation av vattenkroppar i projekt, det vill säga hur vatten bättre kan få ”a seat at the table.”
………………………………………………………………
Ladda ner skriften här.