Bokreflektion
18/3 2025
av Thomas Laurien
“What Rivers Know - Listening to the Voices of Global Waterways” av Basia Irland
”Det är min rättighet att få existera, må bra och utvecklas som jag vill och behöver” säger Vättern på vår hemsida. Det är rimligt att tänka sig att Vättern skulle kunna säga just detta, i alla fall om man är en människa som försöker leva sig in i Vätterns behov och vad Vättern skulle kunna säga – utöver att ömsom skumma ömsom glittra. Poängen här är inte om Vättern verkligen skulle säga detta eller inte, utan att vi som människor kan och bör försöka leva oss in i andra varelsers och entiteters behov och drömmar om bättre liv. Det viktiga är inte om det blir helt och hållet rätt, utan att vi faktiskt just bara försöker utvidga empati-cirkeln så gott vi kan.
Den amerikanska konstnären Basia Irland är aktuell med boken ”What Rivers Know” som är skriven i jag-form och där tjugofem floder från hela världen berättar om hur de mår och vad de önskar för framtiden. Det är en kraftfull perspektivförskjutning som gör något i mig som läser, men som säkert också har påverkat Basia Irlands process att skriva texterna. I bokens introduktion nämns också idén och den växande rörelsen Naturens rättigheter.
Basia Irlands konstnärskap har kretsat kring vattenfrågor i flera decennier. Mest känd är hon kanske för isböckerna som hon hugger och karvar fram för hand, ibland i ett samskapande med andra, och där sen infrusna fröer från blommor och träd som växer längs vattnet bildar ett budskap som bara en människa med stor empati kan förstå. Böckerna placeras i solen vid flodkanten och smälter efterhand; fröerna följer med vattnet och ges på så sätt möjlighet att gro på något annat ställe nedströms.
Flodernas berättelser i ”What Rivers Know” är till största delen konkreta redogörelser för hur vattenkropparna rör sig genom landskap och mänsklig bebyggelse, och hur de påverkas av människornas behov av att kontrollera deras kraft och rörelser. San Lorenzo-floden i Kalifornien säger: ”Alla vattendrag njuter av att slingra sig sensuellt från sida till sida, men här är jag fängslad i betongvallar, vilket äventyrar mitt tidvatten-påverkade flöde, fiskar, strandväxter och djur.” I flera av berättelserna beskriver floderna också hur de kämpar med illamående och känner sorg över att ha blivit bärare av ämnen som förgiftar. Där finns också enkla konstateranden som många människor nog inte vet om eller tänker på, men som samtidigt ingår i vattenekologers grundkurs. Idaho-floden Portneuf berättar till exempel: ”Jag svämmar*. Det är vad jag – och alla mina kusiner – gör då och då. Det är en del av vår rytm. I sin hybris bygger människorna städer och samhällen precis vid våra stränder och blir sedan upprörda på oss när vattnet stiger och förstör en del av deras egendom. De försöker kontrollera oss genom att bygga dammar och räta ut våra lopp, så att vi inte längre flyter naturligt och inte kan hjälpa den hydrologiska cykeln, skapa meandrar, sprida sand och lera eller upprätthålla hela vattenekosystem.”
Men allt är inte svart. Här och där i boken glimmar det till av lekfullhet, glädje och njutning. Saskatchewa-floddeltat på gränsen mellan de kanadensiska provinserna Saskatchewan och Manitoba berättar med inlevelse om alla fantastiska varelser som bor i och bredvid hen, och vad det finns mer att förundras över: ”Åh, vilken fröjd att kunna leva tillsammans med en sådan rik variation av varelser! [...] Och det finns festivaler, danser och kanotkappseglingar på min hud. En annan fördel med att vara en flod så här långt norrut är att jag får se norrskenet dansa över natthimlen, ett band av ljus som böljar från horisont till horisont och som efterliknar min egen form – en böljande, självlysande flod i himlen.” En annan flod, North Fork Virgin i Utah, tittar upp på de branta bergen intill flodkanten och konstaterar stolt: ”Jag högg ut, skulpterade och flyttade all denna sten, med hjälp av mina andra formskiftande skepnader – regn, snö, slask och is.”
Av de tjugofem floderna i boken rinner drygt tio genom USA. Genom deras utsagor får vi syn på flera olika restaurerings- och saneringsinsatser som pågår där. I några fall är dessa knutna till urfolksrättigheter och har potentialen att ingjuta framtidstro i marginaliserade grupper. Boken var nog skickad till tryck innan Trump valdes till ny president i november 2024. Jag känner en stor ilska och sorg över att flera av de projekt som nämns i boken, och som har finansierats av den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) nu förmodligen har helt nya förutsättningar att verka i – kanske inga.
~~~
*På svenska finns det inget bra översättningsord till det engelska ordet flood. Översätter vi det med ”svämma över” medföljer nästan alltid en negativ betydelse. Det gör det säkert till stor del på engelska också, men där finns även ordet flood med som del i termen floodplain - svämplan. Svämplanet är vad det är och det är meningslöst att värdera om det är bra eller dåligt. Floden Portneuf säger: “I flood”, vilket i min översättning blir “Jag svämmar”.
Basia Irland
“What Rivers Know - Listening to the Voices of Global Waterways” (2025)
Texas A&M University Press