Vätternting #4
8-9/10 2026
Vätternting #4: ”Ekocentrisk lagstiftning”
Projektets fjärde ting, planerat och lett av miljöjuristen Ida Edling, samlade ett femtontal jurister som i workshopform talade om naturens rättigheter i svensk kontext med fokus på två frågor:
¤ Hur kan naturens rättigheter införas i svensk lag?
¤ Vilka rättsliga element finns redan idag som liknar ett sådant erkännande?
Diskussionerna visade att naturens rättigheter inte längre bör förstås som enbart en framtida reformidé, utan som ett perspektiv som redan har viss förankring i svensk rätt.
Svensk miljölagstiftning har redan ekocentriska inslag
En central slutsats var att svensk miljölagstiftning innehåller flera bestämmelser som erkänner naturens egenvärde. Deltagarna pekade särskilt på miljöbalkens portalparagraf, artskyddslagstiftningen, djurskyddslagen, områdesskyddet samt regler om biologisk mångfald. Dessa rättsområden skyddar naturen eller delar av naturen inte enbart för människors nytta utan också därför att naturvärden anses skyddsvärda i sig. Detta innebär att svensk rätt redan har betydande biocentriska och ekocentriska inslag.
Skyldigheter som rättigheter?
Ett viktigt diskussionsområde rörde frågan om så kallade implicita rättigheter för naturen. Med utgångspunkt i idéer om relationen mellan rättigheter och skyldigheter diskuterades möjligheten att förstå befintliga juridiska skyldigheter gentemot naturen som uttryck för motsvarande rättigheter. Om lagstiftningen förbjuder människor att skada hotade arter eller skyddade livsmiljöer kan dessa arter och habitat i praktiken förstås som bärare av rättsligt skyddade intressen. Ur detta perspektiv framstår naturens rättigheter inte som ett radikalt avsteg från svensk rättstradition utan som en vidareutveckling av redan existerande principer.
Naturens rättsliga status
Workshopen identifierade samtidigt flera samhälleliga och juridiska utmaningar. Den mest centrala handlar om naturens rättsliga status. Svensk rätt bygger idag på att rättssubjekt utgörs av fysiska eller juridiska personer. Naturen passar inte självklart in i någon av dessa kategorier – även om det inte är något explicit hinder för att göra så. Deltagarna diskuterade därför förslag om att utveckla nya kategorier av rättssubjekt för naturen som helhet eller för specifika naturentiteter såsom älvar, skogar eller nationalparker.
Förvaltningsmodeller
Internationella erfarenheter, särskilt från Nya Zeeland, lyftes fram som viktiga inspirationskällor. Erkännandet av Whanganui-floden som juridisk person visade hur naturens rättigheter kan kombineras med tydliga institutionella lösningar. I detta fall har floden egna representanter och förvaltas genom samarbete mellan staten och Māori. Workshopens deltagare betonade att liknande modeller skulle kunna vara relevanta även i Sverige, särskilt i relation till skyddade områden och samiska förvaltningsformer.
Representationsfrågan
Frågan om representation är kanske den enskilt viktigaste utmaningen för framtida lagstiftning. Om naturen ska ha rättigheter måste det också finnas institutioner som kan företräda dessa rättigheter. Bland de modeller som diskuterades fanns en naturens ombudsman, särskilda förvaltargrupper, utökad talerätt för miljöorganisationer samt former för samförvaltning där vetenskapliga experter, lokalsamhällen och samiska företrädare ges inflytande.
En samhällsfråga
Slutligen betonades att naturens rättigheter inte enbart är en miljörättslig fråga utan också berör demokrati, urfolksrättigheter och hållbar samhällsomställning. Deltagarna konstaterade att ett införande av naturens rättigheter sannolikt skulle ske stegvis genom förändringar i miljöbalken och genom förstärkt representation för naturens intressen snarare än genom en omedelbar grundlagsreform. Sammantaget visade workshopen att Sverige redan har flera av de rättsliga byggstenar som krävs för att utveckla en mer ekocentrisk lagstiftning, men att framtida reformer framför allt behöver fokusera på juridisk subjektivitet, representation och institutionell utformning.
Martin Hultman
~~~
Illustration: Maria Richter Simsek