Kortintervju #8
26/4 2025
Thomas Laurien möter Camilla Linusson
#viomfamnarvättern - Camilla Linusson
Thomas: Hej Camilla Linusson! Du är Vättern-älskare och engagerad i flera föreningar och initiativ kopplade till Vätterns välmående. Hur började egentligen ditt engagemang för Vättern?
Camilla: När jag flyttade till Hästholmen 2006 hade jag ingen relation till Vättern alls. Någonstans under dessa år växte min kärlek till sjön, och när jag insåg hur många hot det finns som riskerar att ödelägga både sjöns unika ekosystem och dess friska dricksvatten, så fick jag inspiration att vilja hjälpa Vättern med de medel som jag kan – genom att smitta kärleken för Vättern till andra genom konst, kultur och manifestation. Jag tror att den första manifestation jag tog initiativ till var ”Alla båtar i sjön”. Sedan har det blivit konstsalonger och poesiaftnar med tema Vatten och fler manifestationer. För fyra år sedan hörde valberedningen från Aktion Rädda Vättern av sig, och jag tackade ja!
Thomas: Hur är det att prata med folk om relationen och kärleken till Vättern tycker du? På vilka sätt är det lätt eller svårt att prata om detta ämne med vänner, bekanta, barn, vuxna…?
Camilla: De flesta som bor häromkring är insatta i Vätterns problematik. Det jag upplever på senare tid är att det har uppstått en slags uppgivenhet. De stora frågorna Kriget och Klimatkrisen överskuggar värnandet om miljön. ”Det är ändå ingen idé att kämpa”, säger många vuxna. Själv känner jag mig mer som barnen, som brainstormar lösningar och känner hopp. Barnen och jag förstår varandra. Det känns i oss när det bombas i sjön, vi vill ta upp det skräp vi hittar utmed stränderna så att inte djur ska komma till skada. Jag arbetar på fritidshemmet Rödingen i Hästholmen, som varje år tappert städar utmed Vätterns stränder. Det är tur att jag har barnen, annars kanske jag också hade gett upp. Mina egna barn är vuxna nu, men det var ett väldigt fint ögonblick i påskas, då jag lyckades rada upp hela min familj på tretton personer att bilda en mänsklig kedja för Vättern. En av mina döttrar uttryckte att det var påskens bästa ögonblick, vilket värmde i mammans hjärta.
Thomas: Jag tänker att en förklaring till varför någon som du inte ger upp är för att du arbetar med så kallat ”aktivt hopp”.* Du är med och skapar mängder av aktiviteter i det lilla och i det stora som alla handlar om att vårda platserna som vi bebor – och är helt beroende av – och att stärka relationerna mellan människor, men också mellan människor och till exempel djur, växter, vattenkroppar och berg. Människor mår bra av att delta i sådana aktiviteter eftersom det skapar en känsla av sammanhang och mening. Upplever du att uppgivenheten som du nämner också påverkar villigheten att delta i aktiviteter som du är med och arrangerar?
Camilla: Vad fint du beskriver något som jag alltid känt inom mig, att allt hänger ihop. Mitt mål sedan barnsben har varit att skapa gemenskap mellan människor. Jag föddes med en naturligt instinkt att välja hopp och glädje i de flesta sammanhang. Även om världen rasar runt omkring kan man sprida glädje som ringar på vattnet, en liten ring blir till fler och fler, större och större... Att uppgivenheten påverkar deltagandet i aktiviteter har jag faktiskt inte märkt. Det verkar som att människor ändå vill vara med och påverka på det lilla sätt som var och en kan. En reflektion är att polariseringen minskar när man gör ”snälla” manifestationer tillsammans. Även om man tycker olika i sakfrågor, så kan alla stå bakom att vi värnar Vättern och vårt dricksvatten.
DET BORDE GÅ
Glädje är smittsamt
sägs det
Om all världens befolkning
väljer att vända en enda
negativ tanke
så finns det plötsligt
i runda slängar
åtta miljarder två hundra miljoner
fler glada tankar
på jorden
Betänk sedan att varje
liten glädjeglimt
smittar vidare
till sin granne
sitt barn
sin vän
så säger iallafall
mina ekvationsresultat
att glädjen till slut
blir för stor att räkna
Thomas: Tack Camilla för ditt poetiska svar! Din dikt lyfter fram tankens kraft. I forskningsprojektet ”Vems vattenkropp?” står den transformativa idén och det juridiska verktyget Naturens rättigheter i centrum, och vi vill bättre förstå vad som krävs i samhället för att en sådan tanke och idé ska kunna bli verklighet. Minns du hur du reagerade första gången du kom i kontakt med idén att även till exempel floder, berg och skogar borde behandlas som juridiska personer och därmed erkännas rättigheter?
Camilla: I ett möte med min poetvän, politikern Rebecka Le Moine fick jag en liten inblick i tanken om att ge naturen egna rättigheter. Jag kände direkt en självklarhet i att så borde det vara. Att vi människor inte bara kan ta naturen för given och skövla och förstöra den hur vi vill utan att det får konsekvenser. Att naturen får en egen röst. Jag är inte på något sätt insatt i juridiken, och jag inser att frågan är komplicerad och träder in på minerad mark, då det är pengar som styr världen. Men återigen - det borde gå! Och det borde vara en självklarhet. Jag är tacksam för alla er som forskar och kämpar på olika sätt inom området för att vi i framtiden ska ha en natur att leva med och inte bara av. Jag tänker ofta på det budskap som budkavlen bar med sig på sin färd runt Vättern: Lär av din historia sju generationer bakåt - Lev så att sju generationer framåt också kan leva sina liv. Detta kan bara ske i samklang med naturen.
Thomas: Jag vet att du och flera andra håller på att förbereda en aktivitet i augusti som handlar om att ”omfamna Vättern”. Kan du berätta lite mer om det, vad det går ut på och hur man gör om man vill vara med?
Camilla: Idén till manifestationen “Vi omfamnar Vättern” fick vi under ert Vätternting i Hästholmens bygdegård i november förra året. Marie Widengård berättade om lagunen Mar Menor som fått egna juridiska rättigheter. Alianza Mar Menor uppmuntrar människor över hela världen att bilda mänskliga kedjor för vatten lördagen den 9 augusti 2025.
För att omfamna Vättern behövs det ungefär 300.000 människor. Symboliskt nog lika många som får sitt dricksvatten från Vättern. För att nå den siffran behöver vi börja på direkten! Därför har vi redan nu startat igång manifestationen. Vi hoppas att människor överallt, i alla tänkbara sammanhang, bildar mänskliga kedjor; föreningar, företag, skolor, familjer... Även om man bara är två personer kan man bilda en kedja.
Tagga #viomfamnarvättern i sociala medier och skicka antal deltagande personer och eventuellt foton och filmer till mig: camilla.linusson@outlook.com eller till arv@raddavatten.se. Tanken är att sammanställa allt insänt material till en film där man får en överväldigande känsla av gemensam kamp för att bibehålla rent vatten till kommande generationer.
Målet är att nå runt hela Vättern till den 9 augusti, då det blir Grand Finale! Då uppmuntrar vi alla att samlas i långa kedjor av människor som gör VÅGEN, som Vätterns väldiga vågor. Alla samlingsplatser lägger vi gärna in i programmet om de mejlas till adresserna ovan. Vi visar att vi är många, väldigt många!
Når vi inte 300.000, så är det ju bara att fortsätta ett tag till...
Thomas: Tack Camilla för den här stunden och dina reflektioner och handlingar – och lycka till med manifestationen som lika mycket handlar om att vi omfamnar oss själva som att vi omfamnar Vättern!
~~~
* Begreppet ”aktivt hopp” är myntat och utvecklat av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy och psykologen och resiliensforskaren Chris Johnstone och innebär verktyg att möta polykriserna med. Som motvikt till att bli lamslagen och att känna hopplöshet gör ”aktivt hopp” att vi kan skapa mening i en mörk samtid och hitta våra roller i omställningen mot ett hållbart samhälle.
Boken ”Active Hope” gavs ut 2012 och finns i svensk översättning:
”Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen”.