Blogg
19/2 2026
av Marie Widengård
Should trees – and young people – have standing? Auroras talerätt i klimatkrisen
Det finns en klassisk juridisk fråga som återkommer varje gång miljö och klimat ska prövas i domstol: vem får ens komma in genom dörren? På engelska kallas det standing – på svenska brukar vi tala om talerätt (och ibland mer brett om rätten till domstolsprövning).
År 1972 gjorde den amerikanske juristen Christopher D. Stone den frågan berömd genom rubriken Should trees have standing? Alltså: ska träd (och andra naturföreteelser) kunna vara parter i domstol? Ska de kunna få sin sak prövad genom företrädare, på samma sätt som företag, stiftelser eller omyndiga redan i dag “talar” juridiskt?
Frågan kan låta filosofisk. Men den är i grunden praktisk. Utan talerätt blir naturen ofta bara en bakgrund: något som skadas, värderas, räknas – men som sällan kan framträda som någon med ett eget anspråk. Stone menade också att detta skapar ett återkommande juridiskt krångel: när det egentligen är skogen, floden eller ekosystemet man vill skydda tvingas anspråken ofta formuleras som omskrivningar – i någon annans namn. Naturens skada måste översättas till mänskliga intressen (äganderätt, rekreation, hälsa, ekonomi) för att överhuvudtaget bli prövningsbar. Samtidigt är det ofta ekologin och annan naturvetenskap som får bära argumentet om vad som står på spel: den gör naturens existensvillkor och hotbilder synligt, beskriver relationer och trösklar, och visar vad som riskerar gå förlorat. Men juridiskt sett blir naturen ändå en indirekt part – när den, i praktiken, är själva saken.
I mitt kapitel om Auroras klimatmål analyserar jag den här spänningen: hur unga kärande, genom mänskliga rättigheter, försöker göra skogar och kolsänkor juridiskt relevanta – utan att skogen själv kan vara rättssubjekt. För även om Aurora inte kräver “rättigheter för träd” rakt ut, så sätter deras argument fingret på samma juridiska kärnproblem: naturen är central för klimatets framtid, men har svårt att framträda som något annat än ett medel för mänsklig överlevnad. Och det formar både vad som kan sägas i rättssalen och vad som kan vinnas.
Aurora-målet
Högsta domstolen avvisade Auroras första talan som otillåtlig. Högsta domstolens besked i Ö 7177-23 kan sammanfattas som ett dubbelt “nej – men kanske”.
Det tydliga nejet gäller två saker. För det första: domstolar kan inte bestämma att riksdag eller regering måste vidta vissa bestämda klimatåtgärder. HD placerar detta i den konstitutionella ansvarsfördelningen: de politiska organen beslutar självständigt om vilka specifika åtgärder Sverige ska vidta. Med andra ord: rätten kan inte skriva klimatpolitik.
För det andra: HD säger att den talan som väcktes i Nacka tingsrätt inte kunde tas upp i den form den hade. Den fördes som en enskild grupptalan (en person som driver talan för många individer), och domstolen bedömde att den formen inte kan jämställas med det som Europadomstolen öppnat för i sin praxis. HD tar fasta på en princip som ofta spökar i miljömål: enskilda ska normalt inte kunna driva talan för att tillvarata allmänna intressen. Klimatförändringar drabbar alla, och därför blir tröskeln hög när enskilda vill gå till domstol. HD beskriver det som att enskilda bara har rätt till prövning om statens underlåtenhet får tillräckligt överhängande och säkra effekter på deras individuella rättigheter.
Det här är en juridisk balansakt som känns igen i många klimatmål i Europa, särskilt efter att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna under 2024 gav föreningen Verein KlimaSeniorinnen Schweiz rätt i ett uppmärksammat mål om statens klimatansvar. Därför är rättsläget inte helt stängt. HD öppnar, med hänvisning till Europadomstolens linje, för att en förening kan ha en annan ställning: om en förening uppfyller krav på representativitet och lämplighet behöver inte varje enskild medlem visa en akut och särskilt individualiserad risk. Det är en tydlig signal om att formen för vem som “talar” spelar roll.
Men även då sätter HD en tydlig ram för vad en svensk domstol kan pröva. En klimatprocess kan – i bästa fall – gälla frågan om enskildas rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts. Den kan däremot inte gå ut på att domstolen ska fastslå vilka specifika åtgärder staten måste genomföra. Det handlar alltså om en prövning av rättighetskränkning, inte en domstolsstyrd klimatplan. I den meningen säger HD: dörren är inte helt stängd. Men den dörr som eventuellt står på glänt är smal, och leder inte till den typ av “gör så här”-domar som många förknippar med klimatprocesser.
Just därför har frågan fått ny aktualitet i Sverige nu när Aurora – i början av februari 2026 – lämnat in en ny stämningsansökan mot svenska staten. De kräver bland annat starkare skydd för skog och andra ekosystem som tar upp växthusgaser. Samtidigt har HD redan visat vilken “dörrvakt” domstolen blir i svenska klimatprocesser: först måste det vara klart vem som får stämma, och sedan vad domstolen överhuvudtaget kan döma om utan att gå in och styra politiken. Auroras nya stämning kommer alltså i ett läge där rättsläget både är tufft (domstolar vill inte skriva klimatpolitik) och öppet (domstolar kan pröva rättighetskränkningar kopplade till klimat).
Hur detta hänger ihop med “Should trees have standing?”
Stone-frågan handlar ofta om att “ge naturen rättigheter”. Men ännu mer grundläggande handlar den om juridisk röst och juridisk relevans. HD:s resonemang visar att talerätt i klimatmål inte bara är en fråga om vem som är skadad, utan också om vem som får representera ett kollektivt intresse utan att det avfärdas som “allmänintresse”, vilken typ av skada som räknas (individuell, konkret, nära), och vilken typ av domstolsprövning som är möjlig (rättighetskränkning, inte instruktioner om specifika åtgärder).
Om det redan är svårt för människor att få en allmänt hållen klimattalan prövad, säger det också något om varför träd nästan alltid hamnar utanför. Träd och skogar blir lätt den ultimata “allmänintresse”-figuren: de angår alla, de sträcker sig över generationer, och deras skada syns ofta genom långsam försämring och ackumulerade effekter. Men juridiken tenderar att belöna det snabba, det individuella och det tydligt avgränsade.
I mitt kapitel visar jag hur Aurora – i sin argumentation – väver samman “unga människor” och “gamla träd” som ett slags sammanflätat öde i rättens språk. Skogen framträder som en central klimatallierad: ett villkor för att de ungas rättigheter till liv, hälsa, hem och framtid ska kunna förverkligas. Men det är avgörande hur den kopplingen görs. Jag argumenterar för att relationen liknar en “guardianship”-modell: de unga driver inte talan som trädens ombud, utan de driver talan om skogens fortlevnad därför att den hänger ihop med deras egna rättigheter och deras framtida skydd. Det kan vara strategiskt rationellt i svensk rättskultur, där mänskliga rättigheter är en etablerad väg in i domstolen, medan en talan om skogens “egna” rättigheter saknar tydligt fäste. Men det har också en kostnad. Skogen riskerar att reduceras till funktion: kolsänka, klimatverktyg, ekosystemtjänst – skyddsvärd när den tjänar mänskliga mål, även när målen är rättvisa och viktiga.
Och här blir Stone-frågan skarp: om träd inte kan ha talerätt, så måste de alltid “lånas” en röst genom någon annans intresse. De kan vara starka allierade i argumentationen, men de kan inte vara egna parter med egna anspråk.
HD:s besked skapar en märklig juridisk situation. Å ena sidan kräver klimatåtgärder ofta konkreta styrmedel: tidplaner, sektorsmål, regleringar, investeringar, skydd av kolsänkor. Å andra sidan, om domstolsprövningen bara kan gälla “har staten kränkt rättigheter genom att inte göra tillräckligt?”, blir skog och kolsänkor snabbt en av de mest laddade frågorna i bevisningen och i rimlighetsbedömningen. Sverige lutar redan tungt mot skogen i klimatpolitiken, samtidigt som skogens roll är tidslig: upptag och lagring handlar om decennier, och avverkning kan vända en kolsänka till en kolkälla under lång tid. I kapitlet lyfter jag också hur Aurora kritiserar bioenergins utsläppsbokföring och klimatlogiker som bygger på långa “payback”-tider för bioenergi, eftersom sådana tidsramar krockar med kravet på drastiska utsläppsminskningar före 2030.
I en juridik där talerätt ofta kräver konkret, nära och individuell skada blir det en ständig kamp att göra långsam, kollektiv och framtida skada rättsligt gripbar. Skogen hamnar mitt i den kampen. Aurora kräver inte att gamla skogar ska få stämma staten. Men de visar hur klimatets rättighetsfrågor redan är beroende av skogens fortsatta liv – och hur svårt det är att fullt ut göra den beroendekedjan juridiskt gripbar utan att samtidigt reducera skogen till “kolsänka”. Det är en öppning. Och den lämnar oss med en obekväm men nödvändig följdfråga: Om unga kan gå till domstol för sin framtid – varför kan inte skogen gå dit för sin?
Vill du följa den följdfrågan hela vägen ut, bortom dagens processregler och in i en mer omritad internationell rättshorisont, kan du läsa Ida Edlings masteruppsats. Uppsatsen skissar en vision om skogligt självbestämmande: att skogar själva får avgöra vilka bruk som tillåts – och formulera sina egna “Forest Laws.”
Du är också välkommen in i rättssalen i Sveriges Omställda Världsutställning 2045 – där dörren står öppen för Aurora, skogen, hummern och andra rättssubjekt.