Reseblogg
3/12 2024
Åsa Nilsson Dahlström på besök i Aotearoa Nya Zeeland - del 5
Skyldigheter mot Te Awa Tupua
Jag har under fyra dagar på Whanganui River blivit närmare bekant med Te Awa Tupua, som floden egentligen heter. Vi har till och med blivit intimt bekanta med varandra, hon och jag, eftersom vår kanot kapsejsade två gånger i de rätt svårnavigerade forsarna. Te Awa Tupua är ju rätt vida känd bland dem som intresserar sig för naturens rättigheter eftersom det utgör ett tydligt fall då ett ekosystem, i det här fallet en flod (som för övrigt identifierar sig som ”hon”), får status som juridisk person. Det jag har läst om Te Awa Tupua, och det jag har hört när jag pratade med konferensdeltagarna på konferensen i Tauranga nyligen på temat Fluid Geographies, är att Te Awa Tupua kom till som en kompromiss mellan the Crown och iwi (staten och lokala maoriska stammar) och att det kanske inte blev så bra. Staten såg inte någon möjlighet att helt och hållet ge tillbaka floden till maorierna och maorierna ville ha tillbaka sina roller som kaitiaki (förvaltare) med de framför allt skyldigheter som det innebär. Att låta floden så att säga äga sig själv, mitt i en nationalpark som förvaltas av Department of Conservation (DOC) blev lösningen på tvisten. Men ingen är egentligen nöjd, fick jag höra.
Det jag har fått veta nu när jag nu har paddlat under fyra dagar med två maoriska män som är politiskt aktiva och har starka anknytningar till floden genom whakapapa (genealogi, släktskap) är att lokala iwi och tangata whenua (maoristammar och lokalbefolkningen) faktiskt ser det som att de har fått tillbaka floden. De hade inget behov egentligen av att äga floden, men ville ha tillbaka möjligheterna att förvalta den (ha kaitiakitanga, dvs förvaltarskap), och överenskommelsen kring Te Awa Tupua möjliggjorde det. Jag har tänkt mycket på det här, för naturens rättigheter utgår ju faktiskt ifrån att naturen ska ha egna rättigheter, medan det maoriska begreppet kaitiakitanga i stället utgår ifrån att människor har skyldigheter gentemot (övriga) naturen. Rättigheter förutsätter ju att någon har skyldigheter att se till att jag får mina rättigheter tillgodosedda, men betoningen på rätt- och skyldigheter mellan människor och övriga naturen skiljer sig alltså åt mellan naturens rättigheter (med betoning på rättigheter) och det maroiska begreppet kaitiakitanga (betoning på människans skyldigheter). Mina två maoriska informanter på kanotpaddlingen berättade också om hur viktigt det är med anknytning till platsen och att personer som arbetar med eller på floden känner ”whakapapa with the river” för att kunna vara en bra kaitiaki.
Möjligheten att utöva sina skyldigheter som kaitiaki har maorierna dock inte haft så länge. En av männen berättar hur han och hans stammedlemmar var så missnöjda med hur DOC förvaltade Whanganui National Park, som floden rinner igenom, att de faktiskt ockuperade en marae (traditionell samlingsplats med övernattningsmöjligheter, som kopplas till tangata whenua) mellan 1991 och 1998 innan de fick igång en dialog med DOC. Innan dess hade DOC, till exempel, utan att på förhand informera eller diskutera med tangata whenua, byggt turisttoaletter på en traditionell begravningsplats. Mannen jag pratade med sa att han bara var pojke när det här hände, men han minns det väl och hur arga de vuxna var. Han berättade också att han var med i den stora grupp som, när de inte fick gehör för sina protester mot toaletterna, var med och rev dem. De blev då kallade politiska aktivister och det var mycket dåliga relationer mellan DOC och iwi under många år. Under en period var det också nästan omöjligt för unga maorier att arbeta för DOC, eftersom de blev kallade förrädare av sina egna. Kring millennieskiftet började DOC i allt högre utsträckning anställa maorier, men enligt mina informanter var det ett misstag att tro att en maorier vilken-som-helst utan anknytning till ett område skulle kunna arbeta där. Det var egentligen först när DOC började inse värdet av att anställa personer med god lokalkännedom och anknytning till ett område, vad de kallar för att ha whakapapa med ett område, som relationerna mellan DOC och iwi började fungera. Det berodde framför allt på att DOC genom de lokalanställda tidigt i processer kunde förstå vad som var acceptabelt och inte i förvaltningen av floden och många misstag och missförstånd kunde därmed undvikas.
Inte för att allt är friktionsfritt idag, för en av männen muttrade litet när vi kom till en marae vid floden, som förvaltas av DOC men ägs av tangata whenua, där vi skulle övernatta, och sa att DOC borde ha varit där och skött gräset runt anläggningen och fixat en del annat, men att de inte skickat någon. Ändå är samarbetet mellan DOC och iwi mycket bättre idag än det någonsin har varit, och skulle det vara problem så har iwi rätt att kalla till möte, och då måste DOC komma. Och när någon vill ha licens för att kunna ha turistverksamhet på floden (båttransporter eller paddling) så ansöker de hos DOC, som i sin tur måste konsultera iwi innan de kan fatta ett beslut. Det funkar oftast bra, säger mina informanter.
Mina informanter är ofta på floden; under sommarsäsongen varje vecka, och de rapporterar direkt till DOC om någon av de turistföretag som fått tillstånd att köra på floden inte sköter sig. Jag hade också hört ryktas av en kollega att floden skulle vara drabbad av massturism, men så var definitivt inte fallet, åtminstone under de fyra dagar jag paddlade 9 mil längs floden. Under det första dygnet såg vi bara ytterligare 4 kanoter, och som mest var vi cirka 10 kanoter på floden samtidigt. Vi såg sammantaget fyra ”jetboats”, ett slags snabba grundgående motorbåtar, som samtliga tog stor hänsyn till kanotisterna på floden, så att det inte blev svallvågor. Våra guider hälsade också och pratade med alla motorbåtsförarna för att höra om allt var OK. De två informanterna som var anlitade som våra guider tog också hand om och informerade flodpaddlare som inte bokat någon guide och till och med hyrt kanoter av andra turistföretag än vårt. Jag frågade varför och de berättade att det är en del av deras uppdrag som kaitiaki att se till att alla mår bra på floden, oavsett vilket företag de anlitat.
En av informanterna berättade också om hur de två särskilt utsedda representanterna för floden, alltså de som formellt ska företräda floden i förhandlingar, har rätt stort inflytande och tar emot synpunkter från tangata whenua på hur floden förvaltas av DOC. De representanter som först utsågs för floden har dock inte visat tillräckligt engagemang, vilket har gjort att mandatperioderna har förkortats från 6 till 3 år, så att personer som inte sköter sig inte ska sitta för länge. Mina informanter såg dock positivt på organisationen av Te Awa Tupua och menade att det inte bara är de två representanterna som ser till att avtalet sköts och lagarna följs, utan att det finns en stor grupp engagerade människor, tangata whenua, som ser till att de människor som är på floden har rätt att vara där och sköter sig.
Det är bara långt söderut ner mot staden Wanganui som en kan nå flodstranden från en väg – högre upp rinner floden genom nationalparken och det finns inga tillfartsvägar alls. Händer det en olycka på floden kan en kalla på en jet boat som kan köra uppströms och hämta den olycksdrabbade, men till de övernattningsplatser och enstaka privata fastigheter som finns längs floden kan en bara komma med små båtar. Det gör att det är viktigt att de människor som vistas på floden håller koll på varandra och ser till att alla mår bra.
Omsorgen sträcker sig förstås också till mer-än-människor. Ett av de starkaste minnena från min flodtur var en regnig kväll då jag och en av guiderna kastade ut litet kycklingrester från kvällsmaten i floden och satt stilla på stranden och väntade – och plötsligt slingrar det fram ålar (kallade ”tuna” på maoriska) från floden, som använt sina starka luktsinnen för att hitta godbitarna. Ålarna blev allt fler, och till slut kunde vi räkna till över tio i olika storlekar och färger. Min guide blev överlycklig och sa att detta är ett tecken på ett ekosystem som håller på att hämta sig. När hans morföräldrar var barn levde de på tuna från floden och det fanns hur många som helst. De har varit borta nu i några år, men börjar så sakta att återvända. Det gjorde min guide så glad att han berättade det för alla vi mötte längs med floden. Om det kan tillskrivas den nya förvaltningsformen av floden är förstås svårt att säga, men det var åtminstone för stunden ett bekymmer mindre för en mycket engagerad kaitiaki.
Åsa, vid datorn på en sluttning vid havet i Porirua den 3 december 2024