Reseblogg
29/11 2024
Åsa Nilsson Dahlström på besök i Aotearoa Nya Zeeland - del 4:2
Om PFAS och whakapapa
På geografikonferensen jag var på i förra veckan så lyssnade jag till en intressant keynote av Meg Parsons och Karen Fisher, om hur PFAS-föroreningar i mark och vatten bör ses ur ett större perspektiv när vi planerar för hur vi ska hantera dem. Det kom en fråga från publiken efter föreläsningen, som handlade om huruvida PFAS-ämnen kanske kan ses som whakapapa(släktskap baserad på genealogi, som oftast refererar till levande varelser), eller om de ska ses som vilken annan förorening som helst. Karen svarade då att PFAS-ämnen är i en ”gråzon” eftersom de är tillverkade av människor, men att det ändå är möjligt att prata om dem som ”naturliga”. PFAS, som är märkta som ”evighetskemikalier” på grund av sin mycket stabila kemiska struktur och motståndskraft mot nedbrytning, är en grupp av över 9000 kemiska föreningar som ger upphov till allt större oro. Forskning pekar i allt högre grad på deras toxicitet, utbredning och potentiella skador på människors och miljöns hälsa. Dessutom är PFAS helt syntetiska.
Jag blev nyfiken på frågan och svaret och pratade med Karen efter föreläsningen och bad henne att förtydliga vad hon menar. Det kan tilläggas att Karen identifierar sig själv, och identifieras av andra, som maorier. Hon förklarade det så här: Eftersom PFAS-ämnen finns överallt så kan vi inte ignorera dem. Dessa ämnen har dessutom en agens utanför människors kontroll, och interagerar med växter, djur och marker på egen hand. Med sin flyktighet kan de också ta sig in i varelser och materia nästan överallt. Därför bör vi använda ett relationellt perspektiv på PFAS-ämnen, menar hon. De är här för att stanna. Vi bör också försöka att komma bort ifrån antropocentriska perspektiv på PFAS-ämnen och bara undersöka hur de påverkar människor. Att bara fokusera på människor gör att vi inte fullt ut kan förstå deras betydelse i miljöer och det gör oss också begränsade när vi ska utveckla handlingsplaner. Att sanera ett markområde från PFAS och flytta den förorenade jorden och organismerna (kropparna) i den någon annanstans, flyttar bara på problemet med PFAS, menar hon, men problemet finns kvar i världen och i whakapapa.
Vi bör alltså använda ”mer-än-människor”-perspektiv och också tala om ”kemiska geografier” som inkluderar mer-än-människor, säger Karen. Dessa kemiska geografier kan utgå ifrån maoriernas ekocentriska, eller snarare holistiska, perspektiv på världen, som till exempel i Te Mana o Te Wai – färskvattenpolicyn som ger prioritet till ekosystemen före människors och mänskliga samhällens behov av vatten.
Jag frågade om på vilket sätt PFAS kan inkluderas i whakapapa, som alltså utgör den genealogi som kopplar samman alla varelser, med tanke på att PFAS är främmande substanser som dessutom är farliga för andra. Jag frågade om hon liknar PFAS vid bakterier eller virus, som alltså ingår i whakapapa, men hon liknar i stället PFAS vid en främmande varelse som adopterats, som de vildkatter som adopterats (naturaliserats) av några aboriginska grupper i Australien, eftersom de numera permanent ingår i deras livsvärld. Karen säger att eftersom det inte går att bli av med PFAS och de är ”allestädes närvarande”, så behöver vi ett annat sätt att se på dem för att kunna leva med dem, och att maoriska perspektiv på miljön kan hjälpa oss med det.
Jag tycker fortfarande att det är svårt att förstå vad hon menar, så jag letar efter texter som kan hjälpa mig, och hittar en artikel från 2023 (se referensen nedan) som Karen är medförfattare till, samt en rapport från den nyazeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, en ”Maori Perspective Report” (MPR, se referensen nedan) som skrivits i samband med ett förslag till nytt tillägg om PFAS till kemikalielagstiftningen (Hazardous Substances and New Organisms Act 1996 – ”HSNO”). Syftet med en MPR är att informera beslutsfattaren om de potentiella effekterna på förhållandet mellan maorier och deras kultur och traditioner med deras miljö och taonga(skatter, saker av stort värde), och eventuella frågor som uppstår enligt principerna i Waitangifördraget (Te Tiriti o Waitangi) utifrån de föreslagna ändringarna i lagstiftning. I denna MPR förklaras i Bilaga 1 maoriernas ngā here whakapapa (genealogiska skyldigheter):
”Māori har en holistisk och generationsöverskridande syn på miljön baserad på whakapapa(genealogier) och whanaungatanga (relationer) som förbinder människor och alla ting i världen, levande och icke-levande, levande och livlösa. Māoris kulturella övertygelser och miljöramar använder släktskap, personifiering och metaforer för att förklara ursprunget till, och de inbördes relationerna mellan, alla ting.”
I just den här MPR:en framhålls att det vore positivt ur ett maoriskt perspektiv att sanera miljöer i så stor utsträckning som möjligt för att få bort PFAS, eftersom det anses skadligt. Vidare står det att ”alla ämnen som utgör en risk för livsväven, och växterna och varelserna i den, är ett problem för maorierna”. Det står också att de föreslagna ändringarna om att ta bort PFAS sannolikt kommer att ”gynna maoriernas möjligheter att utöva kaitiakitangaoch manaakitanga (miljöförmyndarskap och tillbörlig omsorg)”.
I artikeln som Karen varit med och skrivit, däremot, argumenteras det i stället för att vi bör tänka annorlunda när det gäller just PFAS. I artikeln påpekas att hanteringen av PFAS är ett särskilt svårlöst problem som kräver nya sätt att tänka eftersom de förekommer i sammanhang som inte är relaterade till deras produktion och fortsätter att existera i postkonsumtionskontexten. Reglering, övervakning och sanering kan ge vissa insikter om hur vi kan närma oss problemet, men det kvarstår frågor om etiken och genomförbarheten av dessa lösningar i praktiken. Där kan mer-än-mänsklig teoretisering bidra med insikter i de etiska problemen med att hantera PFAS, och förändra regleringar, policy och praxis.
Ett viktigt problem som lyfts fram i artikeln är att forskning om effekterna av PFAS toxicitet i hög grad varit inriktad på människors hälsa, trots att de verkar kunna påverka alla levande varelser, och särskilt varelser högre upp i näringskedjan, genom bioackumulation. I den begränsade forskning som gjorts på mer-än-människor, till exempel på växter, så finns en enorm variation i hur specifika PFAS-ämnen ackumuleras i olika växter, och hur skadliga de är för olika arter. Studierna på mer-än-människor är också snävare och mer inriktade på enskilda arter eller ekosystem, men den sammanlagda forskningen har visat att det är ett utbrett problem och att ”toxicitet har blivit ett allestädes närvarande, om än ojämnt, tillstånd”. Artikeln beskriver också hur PFAS-föroreningar drabbar människor olika, och tenderar att bli extra problematiska för människor och mer-än-människor som inte kan flytta på sig eller har de ekonomiska resurserna att göra sig av med föroreningarna genom sanering. PFAS har alltså sociala och ekonomiska dimensioner, och kopplar till makt.
De ”kemiska geografier” och mer-än-mänskliga perspektiv som Karen och hennes medförfattare föreslår, ger möjlighet att ”omdefiniera livet i termer av sammansättningar av kemikalier och kemikalisering, kapitalism, industrialisering, ekonomi, politik, makt, kroppar och framtider” och att ”upplösa binärer som animerad/livlös, naturlig/social och mänskligt/icke-mänskligt”. På så sätt, säger Karen och hennes medförfattare, hjälper det oss att förstå PFAS-ämnen som mer-än-mänskliga aktörer i kemiska geografier. Om vi fortsätter att ägna oss åt mänsklig exceptionalism så riskerar vi att missa de samkonstituerande och performativa relationer (inte bara orsak och verkan av kemisk närvaro) som kemiska ämnen ingår i, och som är medskapare i nya, om än oönskade världar.
När det gäller Aotearoa Nya Zeelands kemiska geografier så öppnas också möjligheten att se på PFAS-ämnen, som finns i produkter som inte tillverkas i landet, utan importeras, utifrån ett ”bosättarperspektiv” med koloniala aspekter. Dessutom har Aotearoa Nya Zeeland sin egen unika sociokulturella och ekologiska särart och bör utveckla sina egna policier för hur PFAS ska hanteras, snarare än att bara kopiera policier från utlandet. De metoder som bör utvecklas för att förstå PFAS måste inte bara ta hänsyn till olika aspekter av osammanhängande ”saker” (människor, icke-mänskliga infrastrukturer, övervakningsramar, institutionella normer, vetenskapliga instrument), utan också se sammanflätningen av de socionaturliga materiella effekterna av dessa föroreningar, som är flerskaliga och till sin natur relaterade till varandra. Delar av PFAS-ämnenas resor genom miljöer bestäms till exempel av icke-mänsklig agens, på molekylär nivå, men påverkar våra kroppar.
Att tillämpa mer-än-mänskliga perspektiv på sanering av PFAS innebär också att komma bort ifrån prioriteringen av människocentrerade aktiviteter som produktion av livsmedel och dricksvatten, och sanering av marker avsedda för bostäder och industrifastigheter, på bekostnad av andra platser, aktiviteter och varelser. Ofta innebär sanering av PFAS-föroreningar och restaurering av marker att gräva ut och omlokalisera schaktmassor, men detta innebär ju bara en förskjutning av miljöeffekterna, så att problemen drabbar andra, människor och mer-än-människor, på andra platser.
För att hitta bättre lösningar på PFAS-relaterade problem kan vi alltså, enligt Karen och hennes medförfattare, studera maoriernas perspektiv på whakapapa och hur genealogin som knyter samman människor och mer-än-människor erbjuder ett mer holistiskt sätt att se på miljön, där det är ekosystemens hälsa som placeras överst på behovshierarkin, före människors och samhällens sociala och ekonomiska behov. Genom att tillämpa mer-än-människor-perspektiv på PFAS så kan människocentreringen tas bort till förmån för en bredare syn på alla varelsers kroppar, handlingsfriheter, rättigheter och behov och genom de kemiska geografierna kan vi studera relationerna mellan olika aktörer vare sig de är mänskliga eller mer-än-mänskliga. PFAS verkar ju vara här för att stanna, så vi behöver hitta sätt att integrera dem i vår planering. Det är det jag tror att Karen menar när hon pratade om PFAS som whakapapa, med mänskliga kaitiaki som förmyndare över alla varelser, men jag funderar vidare och försöker att bli litet klokare.
Vid datorn i Tongariro National Park den 27 november 2024
Åsa
...
Referenser:
Buttle, E., Sharp, E. L., Fisher, K. (2023). Managing ubiquitous ‘forever chemicals’: More-than-human possibilities for the problem of PFAS. New Zealand Geographer. Special Issue: Antipodean More‐Than‐Human‐Geographies, August 2023, Volume 79, Issue 2, s. 97-106. https://doi.org/10.1111/nzg.12365
Environmental Protection Agency (2020). Māori Perspectives Report (MPR): Amendment of the Fire Fighting Chemicals Group Standard (APP203289).