Reseblogg
20/11 2024
Åsa Nilsson Dahlström på besök i Aotearoa Nya Zeeland - del 3
Fluid Geographies - kritiska tankar om marina skyddsområden
Under första dagen på konferensen Fluid Geographies i Tauranga, Aotearoa Nya Zeeland, pratade två av dagens keynote speakers Kimberley Peters och Paula Satizábal om hur märkligt det är att vi använder siffror för att uttrycka mål för att hantera miljöproblem, och att siffror i sig driver utveckling. Vi preciserar våra mål i termer av procent, som till exempel att 30% av världens oceaner ska skyddas till 2030 (30x30-initiativet) – men vad betyder det egentligen? Kimberley och Paula påpekade att det idag finns 18,888 officiellt registrerade marina skyddsområden (Marine Protection Areas) som tillsammans utgör 30,251,228 km2 eller 8,33% av ytan på världens oceaner, alltså inte ens en tredjedel av de uppsatta målen på 30% fram till 2030. Av de 18,888 marina skyddsområdena så är det dock endast cirka 2,000 som regelbundet övervakas och följs upp. Hur kan vi då veta, menar Kimberley och Paula, att marina skyddsområden fungerar för att lösa de problem de var inrättade för att lösa? Spelar det någon roll om det är 20, 30 eller 70% av världens oceaner som inrättas som marina skyddsområden om vi inte vet vad de åstadkommer? Kimberley och Paula refererar till SMART, det vill säga att framgångsrika initiativ bör vara ”special, measurable, achievable, relevant and time-bound”, men att långt ifrån alla marina skyddsområden uppfyller de kriterierna. Ändå framhålls i de senaste globala policydokumenten, som BBNJ (2023) att just marina skyddsområden utgör det bästa sättet att skydda våra hav. Avtalet inom ramen för Förenta nationernas havsrättskonvention om bevarande och hållbart utnyttjande av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion (BBNJ-avtalet) antogs den 19 juni 2023 av den regeringskonferens om marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion som sammankallats under FN:s överinseende. BBNJ-avtalet blev det tredje genomförandeavtalet för FN:s havsrättskonvention, och utgör, som Kimberley påpekade, ”ytterligare en global överenskommelse som ingen känner till”.
I policydokument, deklarationer och konventioner om bevarande av hav och färskvatten beskrivs klimatförändringar som något som ”bara händer”, och de ”berättar alla samma historia”. I dessa dokument presenteras marina skyddsområden som en lösning på problemen som klimatförändringarna skapar, men mycket sällan tas orsakerna till klimatförändringarna upp i de globala policydokumenten. Egentligen, säger Kimberley, borde ju dokumenten identifiera de verkliga problemen bakom de miljöproblem som klimatförändringarna skapar, som kolonialism och kapitalism. Om vi studerar en karta över världens oceaner så ser vi ju, precis som för landkartor, att haven är indelade i territorialvatten och ekonomiska zoner, ofta som ett resultat av många europeiska länders kolonialism, och som ofta har rätt litet att göra med havens ekosystem. De marina skyddsområdena reflekterar alltså de politiska indelningarna av haven framför havsmiljöernas. De marina skyddsområdena kan med andra ord bara inrättas där det är politiskt accepterat, vilket kanske inte alls sammanfaller med de verkliga behoven i haven. De där 30% betyder ju ”ingenting” om vi inte också tar itu med de verkliga drivkrafterna bakom klimatförändringarna, menar Kimberley. Ska vi därför verkligen fortsätta med areabaserad geografisk zonering när det gäller skyddade områden, frågar sig Kimberley? Och är FN verkligen det rätta forumet för att diskutera både klimatförändringar och skyddsområden?
Av de marina skyddsområdena är det bara cirka 1% som är fullt ut skyddade, det vill säga har 0% människor i området och 0% skadliga aktiviteter. Det är dock denna helt skyddade form av marina skyddsområde som ofta framhålls som de bästa för miljön i de flesta policydokument. Ett problem med dessa absoluta skyddsområden är dock att de kan skapa kriminella av vanliga, traditionella fiskare, som knappast är skyldiga till de problem som skapat behoven av de marina skyddsområdena. Lokalbefolkningen i sådana områden kan alltså bli helt utestängda från områden och försörjningsmöjligheter som de alltid har haft. I sådana fall kan en ju undra vem de marina skyddsområdena är till för, menar Kimberley.
Inrättandet av marina skyddsområden kan alltså framstå som plåster på såren, men inte den medicin och behandling som behövs för att läka de underliggande sjukdomarna. På en fråga från publiken till Kimberley om vad vi ska göra nu då så svarar hon att mycket av den havsforskning som bedrivs idag görs av naturvetare, men det behövs också marina samhällsvetare som intresserar sig för de sociala aspekterna av havsmiljöproblemen. Sådana socialt orienterade forskare kan ge stöd till lokalbefolkningar att skapa egna underlag som bevis för iakttagelser av klimatförändringarnas orsaker och effekter, och därmed kunna ifrågasätta behoven av att inrätta nya marina skyddsområden utan att ta itu med de bakomliggande problemen. Vi kan ju inrätta hur många marina skyddsområden som helst, menar Kimberley, utan att de löser problemen bakom klimatförändringarna. De siffror som vi formulerar som mål, som att 30% av världens oceaner ska vara skyddade till 2030, betyder alltså ingenting mer än att vi har nått ett kvantitativt mål som inte har löst några problem. Den representation som siffror och procent står för har betydelse för oss och driver utveckling, men vad för utveckling, och för vem?
Undrar
Åsa i Tauranga den 20 november 2024