Blogg
8/10 2025
av Marie Widengård
ESP 👇
Kunskapens ekologi från Mar Menor till Vättern
Reflektioner från dagen för Abrazo al Agua – Vattnets omfamning
Den 9 augusti 2025 samlades människor längs stränderna av sammanlänkade vatten.
I Los Alcázares, vid kanten av lagunen Mar Menor, bildade människor en mänsklig kedja för att omfamna lagunen – Europas första ekosystem som erkänts som en juridisk person.
En fråga ekade mellan vattnen: Vad betyder det att en vattenkropp har rättigheter?
Och lika viktigt: vad innebär det att vara dess väktare?
När solen gick ner deltog jag i ett offentligt samtal med titeln ”Vad betyder det att Mar Menor har rättigheter?” Samtalet ägde rum på ett torg med utsikt över lagunen – en symbolisk plats där frågan om naturens rättigheter först lyftes med lagunens grannar. En miljöjurist, en forskare, en medborgarrepresentant, en journalist och borgmästaren samlades inte för att läsa lagen, utan för att dela minnen, känslor och reflektioner om vad det betyder att vatten får en röst.
En lagun blir en juridisk person
I Spanien började historien om Mar Menors rättigheter långt innan lagen. Den började med förlust – när lagunen blev grön och kvävande, när fiskar spolades upp döda på stranden, när människor insåg att expertutlåtanden inte räckte för att rädda det vatten de älskade.
Försämringen kom smygande. Forskaren mindes hur han som barn dök i ett kristallklart hav, ett paradis av sjögräs och sjöhästar. ”Den bästa gåva min far gav mig,” sade han, ”var en dykmask.”
Den samma masken blev senare ett redskap för sorg. När vattnet grumlades och sjögräset dog sammanflätades barndomsminnen med vetenskapliga bevis. År av data bekräftade vad vattenkroppen och dess grannar redan visste: lagunen höll på att kvävas.
Ur dessa kroppsliga erfarenheter började människor organisera sig. Plattformar som Pacto por el Mar Menor och Banderas Negras växte fram som en förening av ekologisk övervakning och medborgerlig vrede. Vetenskap, aktivism och minne flätades samman i vad den portugisiske sociologen Boaventura de Sousa Santos kallar en kunskapens ekologi – ett vävverk av vetenskapliga, juridiska, medborgerliga och känslomässiga sätt att veta.
När lagunen började dö, förvandlades förtvivlan till fantasi. Juristen mindes ögonblicket då kollegan Teresa Vicente föreslog något radikalt: ”Låt oss göra Mar Menor till en juridisk person.”
Idén var inspirerad av det globala syd – av urfolksinpirerade juridiska innovationer i Ecuador, Bolivia och Aotearoa/Nya Zeeland. Som juristen uttryckte det:”Vi kan lära av Syd. Det globala syd har mycket att lära oss – en av dessa idéer är naturens rättigheter.”
Denna vändning var avgörande. I århundraden har europeisk lag behandlat naturen som ett objekt – en resurs att äga, förvalta eller ersätta. Mar Menor-initiativet vände på logiken och frågade i stället: Vad behöver ekosystemet för att leva?
Det som började som ett juridiskt experiment vid universitetet blev en medborgardriven lagstiftningsprocess, en Iniciativa Legislativa Popular (ILP). Frivilliga samlade in 639 826 signaturer, alla noggrant verifierade under Covid pandemins svåra förhållanden. När det spanska parlamentet slutligen antog lagen tog känslorna överhand. Vicente föll gråtande i trappan till kongressen. För juristen kom det mest gripande ögonblicket senare, när lagen trädde i kraft officiellt. Han mindes hur texten, skriven av Teresa och finslipad med hjälp av en liten grupp kollegor, hade vuxit fram vid universitetet och tagits upp av de medborgerliga plattformarna och föreningarna, för att plötsligt publiceras i den officiella bulletinen som något med samma tyngd som civillagen. Han mindes att han tänkte för sig själv: ”Det finns inget som är viktigare.”
En ny sorts demokrati?
När jag lyssnade till rösterna från scenen den kvällen, verkade det som att det mest radikala med lagen inte fanns i dess ordalydelse, utan i dess process. Journalisten reflekterade: ”Fram till nu har vi varit åskådare. Nu är vi huvudpersoner.”
Fallet Mar Menor inbjuder oss att ompröva demokratin – från representation till deltagande. Genom ILP:n tvingade vanliga medborgare parlamentet att agera. Som borgmästaren beskrev:
”Det har varit en övernaturlig ansträngning från medborgarnas sida, som för mig är de som drivit arbetet framåt, de har stått upp mot alla institutioner – varenda en, från den lokala förvaltningen till den centrala regeringen.”
Men denna form av deltagande förvaltarskap är också sårbar. Implementeringen går långsamt, rättsfallen pågår, och de politiska klyftorna består. Men som en av aktivisterna påpekade måste demokratin vara en chirimiri – ett stilla, långsamt duggregn av vardaglig omsorg.
Att avlära och lära om
Santos kallar naturens rättigheter för verkliga utopier – inte drömmar bortom verkligheten, utan experiment som gör andra framtider möjliga. I denna mening lär Mar Menor-rörelsen Europa både att avlära och lära om.
Den uppmanar Europa att avlära sin tilltro till teknokratiska lösningar och rättens anspråk på att ensam definiera sanning och rättvisa– och att lära av mångfalden av kunskap: vetenskapliga, medborgerliga och känslomässiga. Den utmanar idén om att lagen endast tillhör människor.
Den uppmanar Europa att avlära den passiva demokratin och lära sig kollektiv omsorg. Och kanske mest av allt uppmanar den oss att avlära dominans och lära helande. När aktivisten sa: ”Om havet inte lever, förlorar vi vår emotionella hälsa,” uttryckte hon det som den nya lagen försöker spegla: vårt välbefinnande är bundet till vattnets.
Mar Menors nya juridiska status är fortfarande skör. Genomförandet släpar efter och vissa delar riskerar att urvattnas av politiska intressen. Den spanska domstolen undrar om lagunen verkligen kan vara ett “offer” och frågan är skickad till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Men det som består är den kollektiva omvandling som rörelsen satte i rörelse: ett medborgerligt uppvaknande, en omprövning av demokratin och en nyskapande förståelse av vad lag kan vara.
I Santos ord bildar dessa processer en verklig utopi– inte för att de är perfekta, utan för att de håller möjligheten öppen att leva annorlunda.
Lagunen, i all sin smärta och motståndskraft, har blivit en lärare. Den visar att rättvisa inte bara handlar om rättigheter skrivna i lagböcker, utan också om att avlära gamla hierarkier av kunskap och lära oss att lyssna – till vattnen, till minnen och till varandra.
En kunskapens ekologi byggs inte enbart i institutioner. Den växer i mötesrummen och vid stränderna – runt köksbordet, under Vätterntingen och i vattnets omfamning.
Och vi lär oss – tillsammans – vad det betyder att lyssna till en vattenkropp, att tala med den och att handla i dess namn.
ESP
De Mar Menor a Vättern: Sembrar ecologías del conocimiento
Reflexiones desde el Día del Abrazo al Agua
El 9 de agosto de 2025, personas se reunieron a lo largo de las orillas de aguas conectadas.
En Los Alcázares, a orillas del Mar Menor, formaron una cadena humana para rodear la laguna —el primer ecosistema de Europa reconocido como persona jurídica.
Una pregunta resonó entre las aguas: ¿Qué significa que un cuerpo de agua tenga derechos?
Y, de igual manera, ¿qué significa actuar como sus guardianes?
Cuando cayó el sol, participé en una conversación pública titulada “¿Qué significa que el Mar Menor tiene derechos?” El evento tuvo lugar en Plaza del Espejo frente a la laguna —un gesto simbólico que convirtió una pregunta jurídica en un diálogo vivo. Un abogado ambientalista, un científico, una representante ciudadana, una periodista y el alcalde se reunieron no para recitar párrafos, sino para compartir memorias, emociones y reflexiones sobre lo que significa que el agua tenga voz.
Una laguna se convierte en persona jurídica
En España, la historia de los derechos del Mar Menor comenzó mucho antes de la ley.
Comenzó con la pérdida —cuando la laguna se volvió verde y asfixiante, cuando los peces aparecieron muertos en la orilla, cuando los ciudadanos comprendieron que los informes técnicos por sí solos no bastarían para salvar el agua que amaban.
El deterioro fue gradual. El científico recordó haber buceado de niño en un mar cristalino, un paraíso de pastos marinos y caballitos de mar. “El mejor regalo que me hizo mi padre”, dijo, “fue una gafa de buceo.”
Esa misma máscara se convirtió más tarde en una herramienta de observación —y de duelo.
Cuando el agua se volvió opaca y los pastos marinos murieron, los recuerdos de la infancia se entrelazaron con la evidencia científica. Años de datos confirmaron lo que el cuerpo de agua y sus vecinos ya sabían: la laguna se estaba asfixiando.
A partir de esas observaciones encarnadas, los ciudadanos comenzaron a organizarse.
Plataformas como Pacto por el Mar Menor y Banderas Negras surgieron, combinando monitoreo ecológico con indignación cívica.
La ciencia, el activismo y la memoria se entretejieron en lo que el sociólogo portugués Boaventura de Sousa Santos llamaría una ecología de saberes: un tejido de formas científicas, cívicas, jurídicas y emocionales de conocimiento.
Cuando la laguna comenzó a morir, la desesperación se transformó en imaginación.
El abogado recordó el momento en que su colega, la jurista Teresa Vicente, propuso algo radical: “Convirtamos al Mar Menor en una persona jurídica.”
Era una idea inspirada en el Sur Global —en innovaciones jurídicas lideradas por pueblos indígenas en Ecuador, Bolivia y Aotearoa/Nueva Zelanda. Como dijo el abogado: “Podemos aprender del Sur. El Sur Global tiene propuestas muy buenas, y una de ellas son los derechos de la naturaleza.”
Este giro fue crucial. Durante siglos, el derecho europeo ha tratado a la naturaleza como una cosa —un recurso que puede poseerse, gestionarse o compensarse. La iniciativa del Mar Menor invirtió esa lógica y preguntó: ¿Qué necesita el ecosistema para vivir?
Lo que comenzó como un ejercicio jurídico universitario se transformó en una Iniciativa Legislativa Popular (ILP) liderada por la ciudadanía. Voluntarios reunieron 639 826 firmas, cada una verificada meticulosamente durante las difíciles circunstancias de la pandemia de Covid. Cuando el Parlamento español finalmente aprobó la ley, la emoción superó a la formalidad. Vicente cayó llorando en las escaleras del Congreso. Para el jurista, el momento más conmovedor llegó después, cuando la ley entró oficialmente en vigor. Recordó cómo el texto, redactado por Teresa y afinado con la ayuda de un pequeño grupo de colegas, había salido de la Universidad y sido asumido por las plataformas y asociaciones ciudadanas, para aparecer de repente publicado en el Boletín Oficial del Estado como algo que tenía el mismo peso que el Código Civil. Recordó haber pensado para sí: “No hay nada más importante.”
¿Una nueva forma de democracia?
Al escuchar las voces del escenario aquella noche, parecía que lo más radical de la ley no estaba en su texto, sino en su proceso. Como reflexionó la periodista: “Hasta ahora hemos sido observadores. Ahora somos protagonistas.”
El caso del Mar Menor ha redefinido la democracia: de la representación a la participación.
A través de la ILP, ciudadanos comunes obligaron al Parlamento a actuar. Como recordó el alcalde:
“Ha sido constantemente un esfuerzo sobrenatural por parte de la ciudadanía, que para mí son realmente los seguidores de este hilo, porque al final se han enfrentado a todas las instituciones, cada una de ellas, desde la administración local hasta la administración central.”
Pero esta nueva forma de tutela participativa también conlleva riesgos. La implementación es lenta, los procesos judiciales continúan y los actores políticos siguen divididos.
Pero, como insistió la activista, la democracia debe ser un chirimiri—una llovizna lenta y constante de cuidado cotidiano.
Desaprender y reaprender
Santos llama a los Derechos de la Naturaleza “utopías reales” —no sueños alejados de la realidad, sino experimentos que hacen imaginables otros futuros. En este sentido, el movimiento del Mar Menor enseña a Europa tanto a desaprender como a reaprender.
Invita a Europa a desaprender su fe en las soluciones tecnocráticas y en la pretensión del derecho de definir en exclusiva la verdad y la justicia, y a aprender de epistemologías plurales —científicas, cívicas y afectivas— que cuestionan la idea de que la ley pertenece solo a los humanos.
Invita a desaprender la democracia pasiva y aprender el cuidado colectivo. Y quizás lo más poderoso: nos invita a desaprender la dominación y a aprender la sanación. Cuando la activista dijo: “Si el mar no vive, perdemos nuestra salud emocional,” expresó lo que la nueva ley busca reflejar: nuestro bienestar está ligado al agua.
El nuevo estatus jurídico del Mar Menor sigue siendo frágil. La aplicación de la ley avanza lentamente y algunas disposiciones corren el riesgo de diluirse por el oportunismo político.
El tribunal español se pregunta si la laguna puede realmente ser considerada una “víctima”, y el caso ha sido remitido al Tribunal Europeo de Derechos Humanos.
Sin embargo, lo que perdura es la transformación colectiva que este movimiento puso en marcha: un despertar cívico, una reconsideración de la democracia y una reimaginación de lo que el derecho puede llegar a ser.
En palabras de Santos, estos procesos constituyen una utopía real —no porque hayan alcanzado la perfección, sino porque mantienen abierta la posibilidad de vivir de otro modo.
La laguna, en todo su sufrimiento y su resiliencia, se ha convertido en maestra.
Muestra que la justicia no se trata solo de derechos escritos en los libros de leyes, sino también de desaprender las viejas jerarquías del conocimiento y de aprender a escuchar —a las aguas, a las memorias y entre nosotras y nosotros.
Una ecología de saberes no se construye solo en las instituciones. Crece en los espacios donde nos encontramos —en la orilla, alrededor de la mesa, en los Vätternting, y en el abrazo del agua.
Y estamos aprendiendo —juntos— lo que significa escuchar a un cuerpo de agua, hablar con él y actuar en su nombre.