Blogg
18/9 2025
av Martin Hultman
Ekofeministiska limnologer och dekolonisering
Varför, hur och på vilket sätt?
Vilka konsekvenser får egentligen den formen av vattenförvaltning som dominerar över hela den industrimoderna världen, som framför allt byggts ut i det globala nord, det som av många kallas för ”modern water”? Vilka former av motstånd har skapats? Dessa frågor aktualiserades nyligen för mig under en gästprofessur i Barcelona då jag deltog i en konferens som hette Ecological Humanidad, alltså något i stil med ekologisk humaniora. Det senaste decenniet har jag varit engagerad i det som getts namnet miljöhumaniora (Environmental Humanities). Denna konferens i ekologisk humaniora var liknande, men också lite annorlunda. Framför allt var det fler naturvetare som för första gången deltog i en konferens med humanister. De spanska ekofeministiska limnologerna i organisationen GENDER & SCIENCE COMMISSION IBERIAN ASSOCIATION OF LIMNOLOGY var några av dessa.
Spanien, liksom Sverige, är ett av alla länder i Europa vars koloniala historia i mångt och mycket är sammanbunden med industrialiseringen av vatten. Det har byggts akvedukter, kanaler och bevattningsanläggningar samt dränerats våtmarker i högt tempo – inte minst i samband med Francisco Franco fascismen. Liksom många andra industrimoderna sektorer (energi, stål, cement, skog m.fl.) så har ett extraktivistiskt sätt att separera och hierarkisera människor och natur genomsyrat praktiken. På samma sätt som i dessa andra sektorer så har färdigutbildade kvinnor när de börjat arbeta eller forska stött på hinder, motstånd, svårigheter och hierarkier som har att göra med hur dessa sektorer är materiellt strukturerade. Limnologerna jag lärde känna i Barcelona upplevde dels att industrimoderna maskuliniteter gjorde allt för att hålla borta dem från inflytelserika positioner samtidigt som samma grupper avfärdade vattenförvaltningsproblem som inte kunde lösas inom den moderna vattenlogiken.
Ett av de fall ekofeministerna var extra engagerade i var saltlagunen Mar Menor, som vi skrivit om flera gånger tidigare. För forskarna var erkännande av naturens rättigheter ett exempel på ett helt annat sätt att närma sig, skapa kunskap om och föreställa sig vatten. Det var en öppning till ett annat sätt att göra vattenförvaltning och infrastrukturering. En möjlighet som var ekofeministisk. Ekofeministerna jag mötte var oerhört exalterade av alla oerhört spännande presentationer som handlade om vatten på konferensen. Deras naturvetenskapliga kunskap fick möta hela den rörelse av forskning från humaniora och samhällsvetenskap vilken blivit alltmer tvärvetenskaplig med åren.
Med detta inlägg kommer också en nyfiken fråga – om det finns några ekofeministiska limnologer därute, varför engagerar ni er, hur organiserar ni er och på vilket sätt kan ert förhållningsätt förändra vattenförvaltningen i Sverige?
Det var också väldigt tydligt för mig när jag var i Spanien att det finns ett kritiskt förhållningssätt till den egna historien som kolonialmakt. Det är kanske också ett skäl till att Naturens rättigheter först erkändes i detta land här i Europa? Inte minst i Barcelona finns en mycket levande diskussion om hur dekolonisera kolonialmakten Spanien – som del i de katalanska frihetssträvandena från centralmakten i Madrid.
En del menar att det bara var en tidsfråga, medan andra blev väldigt överraskade av att Spanien blev det första land i Europa att erkänna Naturens rättigheter för en livsmiljö. På ett vis var det kanske självklart att Spanien influerades av länder vilka de tidigare dominerat och med vilka de delar språk i deras utveckling av miljölagstiftning som subjektifierar ekosystem. På ett annat vis var det överraskande eftersom landet har en lång historia av att industrialisera vattenflöden. 2025 har både en lagun och en flod subjektifierats i laglig- respektive policymening. Samtalet i frågan inom både akademin och civilsamhället når nya höjder för var dag som går – nya initiativ tillkommer hela tiden. Den fjärde (!) akademiska naturens rättigheter konferensen gick av stapeln 3-4 juli i Valencia, allt på spanska.
Jag lämnade Barcelona med ett leende på läpparna och lite lättare i sinnet. I alla de samtal jag hade som gästforskare under mina veckor i Barcelona så fanns det en glädje i människornas ansikten när jag nämnde hur vi jobbar med att Vätterns rättigheter erkänns. Ett självklart igenkännande som en del av en ny berättelse om vår relation till och samtycke med naturen.