Veckoblogg
18/10 2024
Åsa Nilsson Dahlström, Ann-Sofie Kall & Mariam Kanyama Carlsson
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #8 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
HT24
Mariam: Hej Ann-Sofie och Åsa! I somras gick jag en sommarskola i dekolonial teori och nu i höst går jag en till kurs på det ämnet. Den dekoloniala tankeskolan bygger till stor del på det Anibal Quijano, peruansk sociolog och filosof, skrivit om Colonial matrix of Power (en teori som handlar om hur kolonialitet upprätthålls genom olika maktordningar). Det som är intressant i förhållande till naturens rättigheter är vilka typer av kunskaper om naturen som upprätthåller kolonial dominans av det som inte är mänskligt. Några uppenbara exempel är den att ’naturen’ kan reduceras till något mätbart som i sin tur ska kontrolleras, att det är ett ’objekt’ för människan (subjektet) att studera. En sån natursyn har dominerat (och gör det fortfarande) viss naturvetenskap och tekniska vetenskaper tänker jag, trots att det finns nu sen länge etablerad forskning i exempelvis partikelfysik som pekar på att ett visst objekt (partikel) beter sig olika beroende på om det observeras eller ej. Observer Effect: Concept, Explanation And Significance (scienceabc.com)
Jag tänker att även för de som är intresserade av naturens rättigheter och arbetar med miljöfrågor så är det lätt att cementera uppdelningen människa/natur på ett sätt som gör att maktordningar upprätthålls. Att eftersträva en ’ren’ natur, ’orörd’ osv, en tanke om konservation, kan också vara det, att fastna i en ecocentrism som nästan blir romantiserande av ’naturen’. Vad tänker ni om det här, utmaningarna i att inte cementera natur/människa men ändå prata om att ’naturen’ mår si och så, skulle behöva egna rättigheter?
Ann-Sofie: Jag tycker som vanligt att det finns flera intressanta trådar att dra i, och att det också denna gång tenderar att bli komplext. Jag plockar upp en av dem så får vi se var det landar. När det gäller att se på naturen som objekt så kan det ju vara ett sätt att både höja upp den för att skydda eller som du skriver Mariam, eftersträva det rena eller orörda, men också som ett sätt att kategorisera den som en resurs som ska utvinnas, produceras och nyttjas etc. I den tid som vi lever i nu och som har förslagits kallas Antropocen, människans tidsålder är det svårt att i praktiken, oavsett utgångspunkt, upprätthålla en tydlig gräns mellan människa och natur. Samtidigt tenderar det vara lätt att slå bort resonemang som handlar om att se bortom den dikotomin och de som försöker, tenderar att beskrivas som flummiga och naiva. Istället poängteras vikten och behovet av rationalitet. Jag tror istället att det är detta som är det viktiga och därmed också det rationella. Inte minst i den här delen av världen där konsumtion och välstånd är högt, är det viktigt att kritiskt granska hur vi förhåller oss till det som kallas natur. Och jag tror inte nödvändigtvis att den lösningen ligger i att försöka separera mänsklig praktik från natur, utan snarare att se hur intrasslade de är i varandra och att den gränsen är långt mer suddig än vi ibland vill få det till.
Åsa: Ett så intressant ämne ni tar upp! Jag tänker på hur svårt det kan vara att ändra på våra tankesätt, inte minst därför att våra ord och begrepp är så präglade av hur vi ser på naturen. Bara ordet ”natursyn” förutsätter ju att vi i någon mån är distanserade ifrån den. Vi står och ser på naturen, som är utanför oss själva, och den ”natursynen” dominerar ju, även om inte alla delar den, vår del av världen. Det här med våra blickar och att vi betraktar annat och andra är ju inte oskyldiga praktiker. Även om den franske sociologen Michel Foucault (i sin analys av panoptikon, som hade designats för att kunna observera fängelsinterner) inte fokuserar på naturen så beskriver han på ett pedagogiskt sätt observationens, och därmed också observatörens, makt över den observerade. Jag ska inte dra resonemanget alltför långt här, men jag tänker också på hur synlighet, övervakning och observation fungerar som maktmekanismer i det moderna samhället (inte minst i debatten om övervakningskameror och ansiktsigenkänning i realtid). En del av maktutövningen handlar också om hur vi mäter och klassificerar det vi observerar. När det gäller vår ”natursyn” tänker jag till exempel på ord som ”naturresurser” och ”naturtillgångar”, som kan bli ”råvaror” som ännu tydligare kan kopplas till att ekosystemen inte är till för sig själva, utan har tydliga ändamål, ur människors perspektiv. De är till för oss. Vi kan kontrollera dem genom våra observationer, mätningar och klassifikationer. De kan bidra till att skapa ”tillväxt”. Svårigheter uppstår när vi ska försöka förstå och förklara andra perspektiv. Jag tänker på hur till exempel urfolk försöker att förklara sina världsbilder med ord som har andra ursprung och kommer ur andra världsbilder, när de förhandlar med andra om ”förvaltningen” (intressant ord igen!) av deras traditionella områden, och vems principer som ska gälla. Och då har jag inte ens kommit in på hur icke-urfolk ofta ser på urfolk, som ibland refereras till som ”naturfolk” i ett rätt konstigt försök att beskriva att dessa folk inte riktigt är som vi, utan närmare ”naturen” (som om vi andra är litet längre ifrån den). En kan få för sig att det här bara handlar om semantik, men det är alltså värre än så och får verkliga konsekvenser, som det som du, Mariam, har fokuserat på i kursen du gått. Hur kan dominerande perspektiv utmanas? Hur vänder vi på perspektiven? Och vad händer när de varelser som observerats börjar ”syna” oss?
Mariam: Vilken spännande sista fråga, vad händer när de varelser som ’observerats’ synar människor. Jag tänkte nu på något jag läste av Bruno Latour, fransk sociolog, om att jorden på olika sätt gör just det, synar oss människor och talar till oss bland annat genom ett allt mera oförutsägbart klimatsystem i spåren av klimatförändringen. Frågan är om vi (människor) kan lyssna. Jag tänker också på en saga som skrivits av sufiska filosofer i Irak för över 1000 år sen som handlar om hur alla djuren på planeten stämmer människan för hur de behandlas, The case of the animals versus man, som knyter an till naturens rättigheter på olika sätt. Den uppfördes nyligen som pjäs under New York Climate Week "Animals' Lawsuit Against Humanity" Premiere at Climate Week NYC 2024 — Earth Law Center och kan vara intressant för oss och kursdeltagarna.