Veckoblogg
30/9 2024
Åsa Nilsson Dahlström, Ann-Sofie Kall & Mariam Kanyama Carlsson
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #6 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
HT24
Ann-Sofie och Mariam: I förra veckans blogg resonerade Åsa om Sverige, EU, riksintressen och om bergmästaren som återigen sa nej till en fluoritgruva i Storuman trots att regeringen gett Bergsstaten bakläxa för förra beslutet. Detta är frågor som vi tycker förtjänar lite uppmärksamhet även den här veckan. Det är många olika saker som kommer in i de här diskussionerna och som på olika sätt är relevant i relation till Naturens rättigheter och närliggande frågor. Åsa lyfte frågan om riksintressen som står mot varandra. Det är intressant att fundera över när ett riksintresse ska stå över andra intressen som till exempel befintlig miljölagstiftning. När blir det så viktigt att det ska prioriteras över andra intressen?
I exemplet med Storuman ställs ju också frågan på sin spets när beslutet från Bergsstaten ligger fast och rennäringen och hushållning av mark ges prioritet före gruvintresset och brytning av mineral, trots att regeringen tydligt önskat en annan riktning. Sett till gruvor finns det en samsyn mellan den svenska regeringen och EU – gruvor är något som det ska blir fler av inom EU (och Sverige) och de ska bli enklare att öppna.
Den nya EU-förordningen Critical Raw Materials Act (CRMA), som trädde i kraft i år, lyfter fram den gröna omställningen, geopolitiska spänningar samt vikten av digitalisering och försvars-, flyg- och rymdtillämpningar. Dessa faktorer betonas som skäl till att öka inhemsk utvinning och produktion av kritiska och strategiska råmaterial. Förordningen argumenterar för att förenkla tillståndsprocesser och öppna fler gruvor inom EUs gränser för att säkerställa tillgången till dessa material. Här tycks det också finnas en samsyn mellan det som förs fram i den nya förordningen från EU och vad den svenska regeringen lyfter fram som viktigt. För ett och ett halvt år sedan, i januari 2023 stod Ebba Busch nere i LKABs gruva i Kiruna. Framför henne satt Ursula von der Leyen och de kommissionärer som utgör kommissionärs-kollegiet.
Anledningen till mötet var att Sverige skulle ta över EUs ordförandeklubba. Sveriges regering använde tillfället för att berätta om en nyhet om en ny stor fyndighet i Per Geijer-gruvan. Busch beskrev hur de befann sig på en plats som var fronten av Europas gröna omställning. Efter att ha räknat upp saker som ABBA, Astrid Lindgren och älgar konstaterade Busch att hon vill lägga till en sak till listan, LKAB. Förutom en diskussion om ministrarnas överdimensionerade täckjackor blev detta tillfälle också uppmärksammat för de som inte var inbjuda eller inte fick information om det som berörde dem. Svenska Samernas Riksförbund och Gabna Sameby menade i samband med nyheten att detta speglar ett systematiskt osynliggörande av och bortträngande av samer och samisk kultur.
Även om urfolks rättigheter och miljöhänsyn finns med i CRMA-förordningen ges dessa frågor en tämligen undanskymd plats. Än mer osynliga var dessa frågor när den svenska regeringen lanserade det nya Accelerationskontoret i juni i år med syfte att underlätta industrins omställning och göra staten mer ”proaktiv och accelerera den gröna industriella omställningen”. Fokus låg framför allt på tillväxt även om Ebba Busch lyfte fram vikten av att ”Sverige ska bli grönare och rikare”. Och även om det också finns skäl att också fundera över betydelsen av dessa råvaror och vart de kommer ifrån om de inte kommer från de platser vi själva lever på, finns det också skäl att fundera över den synen på natur som reproduceras i dessa sammanhang.
Ett annat exempel där den svenska regeringen och EU inte är lika samspelta är restaureringslagen. Restaureringslagen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1991 av den 24 juni 2024 om restaurering av natur) innebär att EU måste införa restaureringsåtgärder för minst 20 procent av EU:s land- och havsområden senast 2030 och för alla ekosystem senast 2050. Dessutom måste medlemsstaterna återställa minst 30 procent av de utarmade livsmiljöområden som omfattas av den nya lagen till ett gott skick senast 2030. Bakgrunden till förordningen är att över 80 % av livsmiljöerna i Europa bedöms vara i dåligt skick vilket gör att aktiva åtgärder för att restoration, eller återhämtning är nödvändiga. Naturrestaureringslagen gör också att EU kan uppnå sina klimatmål och mål för biologisk mångfald enligt internationella överenskommelser, bland annat enligt Konventionen om biologisk mångfald (CBD).
Det som är intressant med naturrestaureringslagen är att den i många avseenden går tvärt emot de intressen som är bakgrunden till CMRA. Målet med naturrestaureringslagen är att bevara och främja den biologiska mångfalden för att den har ett värde i sig. Den biologiska mångfalden hänger även ihop med jordens hälsa och de planetära gränserna som i sin tur påverkar oss människor. Sverige, Finland, Ungern och Italien röstade emot lagen. Sverige röstade emot förslaget bland annat för att naturrestaureringslagen inskränker äganderätten för jord- och skogsbrukare och därmed hotar skogsindustrin. Lagen innebär bland annat att mycket av den granplantage som odlats på tidigare betesmark måste återställas. Sverige och Finland hade alltså uppenbart gemensamma intressen i den här frågan med två länder som leds av högerpopulistiska partier. Det är intressant att fundera på vilken syn på naturen som kan vara gemensam för dessa regeringar.
CRMA och naturrestaureringslagen är alltså två exempel på olika, delvis motstående intressen hos EU. Att Sverige röstat emot naturrestaureringslagen och vill gå i bräschen vad gäller mineralutvinning innebär att det i dag på politisk nivå kanske finns större intresse för frågor som naturens rättigheter på EU-nivå än hos den svenska regeringen.
Bild: Torpinventering vid Norra Kärr