Veckoblogg
11/9 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #4 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Den här veckan ska ni först läsa min PowerPoint-presentation, där jag utifrån två fall från Aotearoa Nya Zeeland diskuterar naturens rättigheter som inte benämns som naturens rättigheter. Ja, ni kommer förhoppningsvis förstå vad jag menar när ni har läst presentationen. Jag tänkte att jag INTE skulle fokusera så mycket på de fall som beskrivs i kurslitteraturen, för de kan ni ju läsa om själva, utan istället prata om mina egna erfarenheter från forskning i Aotearoa Nya Zeeland.
Som ni säkert har börjat att förstå så här en bit in i kursen så har ju idéerna om naturens rättigheter till stor del inspirerats av olika urfolks världsbilder och, i jämförelse med mer ”västerländska” (om en uttrycker sig litet slarvigt) världsbilder, deras mer ekocentriska syn. Det tar sig ofta uttryck som en stark identifikation med marker och andra varelser, och kan ibland bygga på att markerna bokstavligen består (och inte bara bebos) av förfäder eller andar. Titta på den där videon jag länkar till i presentationen, som visar hur förfäderna blivit till de vulkaner de är idag, enligt en māoristam på centrala nordön i Aotearoa Nya Zeeland, som jag har arbetat med. I själva presentationen pratar jag inte om hur denna māoristam förvaltar vulkanerna inom sitt traditionella område (som de har äganderätt till) utan fokuserar på sjön i samma område, men vulkanerna utgör också en intressant fallstudie för den som är intresserad av naturens rättigheter.
På en av de höga vulkanerna i Tongariro National Park, Mount Ruapehu, finns sedan decennier en alpin skidanläggning. Aotearoa Nya Zeeland, liksom resten av planeten, drabbas ju av ökade temperaturer och (därmed) krympande snötäcken och trädgränser som kryper uppåt. Ägarna av skidanläggningen ville därför gärna förlänga skidliftarna med en topplift, för att säkra snötillgången för skidåkarna. Det tillät inte den lokala māoristammen, som menade att en sådan anläggning skulle innebära att byggarna bokstavligen skulle behöva ”borra förfäderna i huvudet”. Om ni tittar på en karta över lift- och skidområdet på Ruapehu idag (t ex på: https://www.mtruapehu.com/winter) så ser ni att det finns en gräns för hur långt upp liftarna och skidåkarna får gå, och vulkantoppen är undantagen. Det beror alltså på att den lokala māoristammen inte tillåter att förfäderna skadas mer än de redan har gjort. Som kaitiaki (väktare) ser māoristammen till vulkanens bästa, och deras tolkning är att det högalpina området ska lämnas ifred. Den förklaringen kanske inte förmedlas i informationen om piskartorna, men jag råkar veta att det är så.
En kan diskutera, som jag också gör i min presentation, om det kan anses vara ett ”ekocentriskt” perspektiv att skydda ekosystemen från exploatering med hänvisning till att de identifieras med förfäderna (som kan vara mer eller mindre människolika), men ”effekten” är i alla fall densamma, det vill säga att ekosystemens behov kommer före människornas (i deras behov av skidåkning, eller att äga en skidanläggning i klimatförändringarnas tider, som i det här fallet).
Men om en måste se ”natur” som ”natur” för att kunna anta ett ekocentriskt perspektiv, då ligger många urfolk risigt till eftersom flera av dem inte gör någon åtskillnad mellan ”natur” och ”kultur”. För människor vars världsbilder är ”holistiska” (inte gör någon stor åtskillnad mellan natur och kultur, eller miljö och människor) kan ju varje utsaga sägas vara ekocentrisk. Vi är många som använder begreppen ekocentrism och antropocentrism, men bara den uppdelningen i begreppen förutsätter ju att det finns en skillnad mellan ”natur” (miljö) och ”kultur” (människor).
Det är typiskt mig att haka upp mig på begrepp och hur de används, men om vi ska tala om naturens rättigheter i den här kursen så måste vi ju begripa vad det är vi menar med det. Är det ett antal kriterier som ska vara uppfyllda för att vi ska prata om naturens rättigheter, och är det några kriterier som är viktigare än andra? Är det möjligheten att erkännas status som juridisk person som är viktigast och/eller att förvaltningssystemet för ekosystemen utgår ifrån ekocentriska perspektiv?
Vad händer om ett urfolk, som māorierna,pratar om att markerna, människorna och andra varelser hör så tätt samman att det som hjälper markerna att blomstra också hjälper människorna och de andra varelserna? Är det tal om ekocentrism, då, eller antropocentrism, både och, eller ingetdera?
Kan vi, om vi nu inte redan delar en holistisk världsbild, förstå hur världen kan hänga ihop på det sättet? Eller är vi så fast i en världsbild där människor totalt dominerar världen (och har rätt att göra det) att vi inte får plats med något annat och att vi inte förmår att ens förstå, eller än mindre acceptera, att allt inte utgår ifrån människors behov?
Fallen jag beskriver i Aotearoa Nya Zeeland påminner mig också om en annan del av världen, Australien, där jag och en forskarkollega också gjort fältarbete för att undersöka hur ambitionerna att skapa ”joint management”, bland annat mellan Anangu Traditional Owners (aboriginer/urfolk) och Parks Australia i delstaten Northern Territory. Känner ni till Uluru – Kata Tjuta, eller kanske mer bekant som Ayer´s Rock som ligger i öknen i södra delen av delstaten? Den röda monoliten, klippan som reser sig som en jätte i det platta landskapet? I alla fall så har Anangu , precis som māorierna, också en stark identifikation med landskapet och varelserna i den, och härleder precis som māorierna, sitt ursprung till förfäderna som i Dream Time skapade landskapet och lämnade spår och regler (Tjukurpa) efter sig som människorna använder sig av för att leva (se mer på: https://parksaustralia.gov.au/uluru/discover/culture/). Anangu använder sig också av ett ekocentriskt perspektiv och är mycket måna om att skydda de lokala ekosystemen. Inte heller Anangu gillar exempelvis när besökare klättrar upp på klippan (eller knackar dem i huvudet), av kulturella och praktiska skäl (många skadade sig under vandringen och Anangu behövde då ägna sig åt reningsritualer för att få bort störningen av ekosystemen), och i oktober 2019 stängdes den populära vandringen upp på toppen permanent. Är Anangus perspektiv då eko- eller antropocentriskt?
Är det naturens rättigheter eller ska vi kalla det något annat? Ser vi till exempel i Eco Jurisprudence Monitor (https://ecojurisprudence.org/dashboard/?map-style=political) så finns inte Uluru-Kata Tjuta med på kartan över fall av naturens rättigheter, eftersom det som räknas där är om det har föreslagits eller inrättats specifika lagar om naturens rättigheter. Att Anangu använder sitt ägande av marken till att låta ekosystemen få prioritet framför sociala och ekonomiska behov kallas inte för ett exempel på naturens rättigheter eftersom ingen särskild lag har föreslagits eller inrättats på de grunderna. Intressant – tycker jag.
En kanske borde prata om alla de fall av naturens rättigheter som är ”epifenomenala”, det vill säga inträffar som en sekundär effekt av en första, primär, orsak. Det kanske inte var meningen att det skulle bli ”naturens rättigheter”, men det blev så ändå – i praktiken. Många urfolks holistiska världsbild och förvaltningsprinciper kanske alltså leder till vad vi menar med naturens rättigheter – men oavsiktligt…
P.S. Vi fick för övrigt en epost från en av kursdeltagarna i veckan, och jag blev så glad när jag blev påmind om en av mina favoritförfattare Tim Ingold (hans bok The Perception of the Environment har haft en stor betydelse för mig), som talar om denna fundamentala åtskillnad mellan människor och resten av världen som ”antropocircumferentialism”. Jag tänker dock inte ge mig mer in på Ingold i just den här kursen, för hans teorier kräver litet mer utrymme, känner jag. Det får bli i nästa kurs, liksom samma kursdeltagares förslag om att fokusera mer på samernas världsbilder och principer för miljöförvaltning…. D.S.
Vid datorn/Åsa