Veckoblogg
4/9 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #3 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Något jag funderar mycket över är i vilka sammanhang som naturens rättigheter aktualiseras som en möjlig väg framåt, det vill säga vad det är för problem som naturens rättigheter skulle kunna lösa? Jag funderar också över vilka sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer som har betydelse för naturens rättigheter och i vilka sammanhang.
Det verkar i alla fall oftast handla om akuta miljöproblem när naturens rättigheter framförs som ett bättre alternativ, som till exempel för saltvattenslagunen Mar Menor i södra Spanien. Ibland handlar naturens rättigheter dock delvis om andra saker än akuta miljöproblem. I Aotearoa Nya Zeeland, till exempel, blev lösningen med naturens rättigheter för en flod och en nationalpark i första hand en acceptabel lösning på urfolksgruppers anspråk på staten på att få tillbaka marker och resurser de olagligen fråntagits, än på direkt akuta miljöproblem.
Ett annat intressant fall med naturens rättigheter, från Indien, har också både miljömässiga och etnopolitiska dimensioner, men rör inte urfolk. I mars 2017 förklarades de båda heliga (för hinduer) och starkt förorenade floderna Ganges och Yamuna av en indisk delstatsdomstol i Uttarakhand (High Court) vara juridiska personer. Tre tjänstemän från delstatsförvaltningen utsågs till flodernas förmyndare (in loco parentis) med ansvar att värna deras rättigheter.
I korthet kan sägas att domarna motiverade beslutet med att delstaten Uttarakhand hade misslyckats med att rena de starkt förorenade floderna Ganges och Yamuna och att den indiska konstitutionen säger att både staten och varje medborgare ska sträva efter att skydda den naturliga miljön (se t ex 48a§, 51a§). Det refererades också till att det i indisk lagstiftning redan finns stöd för att vissa föremål (avbildningar av gudar, ofta i form av skulpturer) anses vara gudar förkroppsligade och har status som juridiska personer (kan till exempel äga templet och marken runt den) och att floder (som redan associeras med gudar) också skulle kunna omfattas av denna princip. Ganges och Yamuna är alltså, enligt hinduer, gudinnor förkroppsligade i floder – men har hittills inte haft status som juridiska personer. Domarna i Uttarakhand High Court ansåg att den bästa lösningen för att komma till rätta med problemet med de båda förorenade floderna var att ge dem status som juridiska personer/gudinnor med egna rättigheter att inte skadas och med mänskliga förmyndare som skulle värna deras rättigheter. De refererade också till den nya statusen för Te Urewera och Whanganuifloden i Aotearoa Nya Zeeland, som de inspirerats av i sitt beslut.
Domen överklagades raskt till indiska Högsta domstolen av delstatsregeringen i Uttarakhand, som hade identifierat ett antal problem med domen, bland annat att en delstatsdomstol knappast kan fatta beslut om en flod som korsar inte bara flera andra delstater utan också rinner ut i Bangladesh – alltså långt utanför High Courts jurisdiktion, och att det fanns otydligheter kring vem som kunde stämmas (förmyndarna/delstaten/staten?) och av vem på grund av skador i Ganges och Yamuna. Högsta domstolen gick på delstatens linje och upphävde därmed domen i den lägre instansen.
Vissa kritiker ansåg också att domen var etnopolitiskt motiverad av hindunationalism (Hindutva), som bland annat använder sig av ”soft power” för att ta kontroll över symboler, platser och resurser som är viktiga för hinduer. Det kan till exempel göras genom att döpa om platser, skapa nya associationer eller använda symboler i nya sammanhang. Genom att koppla ihop miljö och religion med juridik och ge de båda floderna status som juridiska personer, som gudinnorna Ganges och Yamuna, så blir floderna också representanter för en hinduisk ideologi (till skillnad från, till exempel, muslimsk eller kristen) i ett land som under de senaste åren har upplevt en ökad polarisering mellan olika religiösa grupper i samhället, och där Modi-administrationen fortsätter att driva en hindunationalistisk politik (på bekostnad av andra religiösa grupper).
Det finns alltså, som jag sa inledningsvis, nästan alltid ett miljöproblem som aktualiserar frågan om naturens rättigheter och ekosystem som juridiska personer, men hur dessa initiativ formuleras och utvecklas beror på sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer i det aktuella fallet.
Naturens rättigheter kan också, som i Indien, användas för att framföra religiösa och ideologiska budskap, med betydelser bortom det aktuella miljöproblemet. Det är möjligt att naturens rättigheter hade kunnat bidra med bättre alternativ än de befintliga för att skydda floderna Ganges och Yamuna, och visst finns det möjligheter att stifta lagar mellan både delstater och stater. Naturligtvis ställer också naturens rättigheter krav på tydlighet och ansvarsfördelning när det gäller vem som företräder vem, och vem som kan stämma vem. Domen i Uttarakhand High Court var, såvitt jag förstår, inte tillräckligt tydlig i viktiga avseenden, vilket gjorde att Högsta domstolen beslutade att upphäva den.
Jag kan bara konstatera att det är bra att kritiskt granska varje fall av naturens rättigheter, för att se hur de används, av vem och i vilket syfte. Handlar det verkligen bara om ”miljöproblem”? Det är också intressant att undersöka vilka kulturella associationer som görs för att öka acceptansen (eller kanske minska den?) för naturens rättigheter och att erkänna ekosystems status som juridisk person (om det är det som ska åstadkommas). I Indien gjordes referenser till befintlig lagstiftning om hur skulpturer av gudar anses förkroppsliga gudarna, och kan ha status som juridiska personer, och att expandera denna uppfattning till att också omfatta floderna Ganges och Yamuna, som redan delar identitet med sina gudinnor med samma namn, låter inte så långsökt för en hindu.
Men vad händer i situationer där det inte går att med enkelhet referera till befintliga kulturella uppfattningar om till exempel att naturen är besjälad, att berget är min förfader eller att floder kan vara jag, eller kanske en gudinna? Hur konstrueras argumenten för naturens rättigheter i samhällen och situationer där det finns få associationer till liknande trosföreställningar som de i till exempel Ecuador, Aotearoa Nya Zeeland eller Indien? Hur kan de konstrueras i ett samhälle som Sverige?
Undrar
Åsa
P.S. En intressant sak är att de första lagarna i indisk lagstiftning som rör gudars status som juridiska personer inrättades under kolonialtiden, som en administrativ lösning för att brittiska jurister skulle slippa reda ut bråk om vilka grupper som traditionellt och historiskt ägde vilka tempelområden och gudaavbildningar, och en av de tidigaste lagarna som reglerar detta är från 1869. Britternas kompromisslösning att gudarna kunde så att säga äga sig själva och sina boningar var dock inte alls främmande för hinduerna, vars uppfattningar om att gudomarnas livsandar kan bjudas in i avbildningar av dem (murti, till exempel skulpturer) genom ritualen prana pratistha, vilket alltså betyder att genom ritualen så BLIR avbildningen guden. När vi här på kursen lär oss om naturens rättigheter och hur andra subjekt än människor kan erkännas status som juridisk person så kan det ju vara intressant att veta att i vissa samhällen är detta inte alls särskilt främmande eller långsökt. D.S.