Veckoblogg
28/8 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #2 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Behöver vi kunna ”se” växter för att se dem som levande varelser? Begreppet ”växtblindhet” (ordet kom in i svenskan så sent som 2016 enligt tidningen Språket) beskriver hur naturen måste uppfattas för den som aldrig haft möjlighet att uppleva den, eller som inte ”ser” den. Många människor lägger knappt märke till naturen och har därför ingen relation till den. Växterna blir som en ”grön kuliss” som bildar bakgrund till det som egentligen räknas, det vill säga människor. Det kan leda till ”växtblindhet”, det vill säga en avsaknad av förståelse för växters betydelse för livet på jorden.
Jag tänker mig att denna åkomma lättare drabbar människor som lever i urbana miljöer, där matens, materialens och varornas ekologiska ursprung blir osynliga för konsumenterna. Denna växtblindhet kombineras också ofta med globalt dominerande idéer om evig tillväxt, och ofta en (över)tro på teknologiska lösningar på olika ekologiska utmaningar, och resulterar i en fortsatt antropocentrisk (människocentrerad) syn på vår värld. Detta kan vi ju konstatera utan att behöva instämma i idéerna bakom Naturens rättigheter, tänker jag. Det vi inte ser bryr vi oss inte om.
Naturens rättigheter fokuserar alltså på att inte bara människor har rätt att utvecklas och blomstra, utan också andra arter och ekosystem, inklusive växter, i sina egna kapaciteter och utifrån egna behov, och utan att tillskrivas värde enbart utifrån människors nytta av dem.
Utan att gå in alltför mycket på religion så är det förstås intressant att notera att mycket av den (judisk-kristna) västerländska idétraditionen (och därmed samhällenas organisation och lagstiftning) bygger på att människan sätts i centrum av ”skapelsen”. Dessa uppfattningar är så naturaliserade (i betydelsen inlärda genom tidig socialisering) att vi verkar att ha svårt att tänka bortom dessa idéer. De känns – ”naturliga”. Men för många andra folk, som inte delar idétraditioner som bygger på antropocentrism, är ekocentrismen precis lika ”naturlig”.
En skulle ju kunna tro att Svenska kyrkan därmed vore tämligen ointresserad av frågor som rör andra arters och ekosystems rättigheter, med tanke på att människan ges en central roll inom kyrkans idétradition, men icke så. Till min förvåning är faktiskt Svenska kyrkan initiativtagare till en utbildning i form av en studiecirkel, inspirerad av Naturens rättigheter-idéer, som behandlar frågan om hur vi kan skapa fred med jorden. Titta själv på följande annons från Tjörns församling från i våras: https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/nyheter/hur-skapar-vi-fred-med-jorden. Det kanske finns flera sådana här initiativ från andra samfund – jag känner bara inte till dem.
Trots att jag inte är troende, så är jag som sagt präglad av den kristna idétraditionen, och jag är inte van vid idén om att naturen är ”besjälad” och har ”ett eget liv”. Jag tycker därför att det är rätt svårt att föreställa mig vad det innebär, trots att jag bryr mig mycket om miljöfrågor och värnar också andra arters rätt till anständiga liv. Men under ett av mina fältarbeten på Aotearoa Nya Zeeland pratade jag med en māorisk träslöjdslärare om vad den māoriska traditionella ekologiska kunskapen och hans natursyn betyder för honom i hans arbete. Han berättade då att han alltid väljer ut det träd han vill arbeta med noggrant, och att han ber trädet om tillstånd att ta ned det först. Om han får det tillståndet så tar han ned trädet och tackar det för gåvan. Sedan planterar han en ny trädplanta där det gamla trädet stod. Jag brukar tänka på den här slöjdlärarens berättelse när jag försöker att förstå vad det här idéerna om Naturens rättigheter handlar om och hur de omsätts i handlingar. Jag tänker också på hur miljöförstöring måste uppfattas om en tänker i sådana banor. Jag vet inte vad motsatsen till ”växtblindhet” skulle vara, men växtsynthet, kanske?
I vilket fall som helst intresserar jag mig för hur en antropocentriker kan börja att tänka ekocentriskt, och därmed att erkänna andra arters och ekosystems rättigheter att utvecklas och blomstra. Skulle detta kunna bidra till den förändring som anhängare av Naturens rättigheter menar är nödvändig för att komma till rätta med vår planets ohållbara utveckling?
En liten parentes, bara, men jag hörde en intressant nyhet om att forskare har lyckats spela in (!) hur växter låter när de upplever stress, som till exempel när de håller på att torka ut. De ger tydligen ifrån sig högfrekventa ljud då, som vi människor inte kan höra, men som uppfattas av den egna och andra arter. Många av oss är alltså inte bara växtblinda – vi är tydligen växtdöva också…
Med vänlig hälsning
/Åsa