Veckoblogg
26/8 2024
Åsa Nilsson Dahlström, Ann-Sofie Kall & Mariam Kanyama Carlsson
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #1 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
HT24
Åsa: Hej Ann-Sofie och Mariam! Det är onsdag den 21 augusti idag och det kommer litet regn här i Jönköping nu på morgonen. Min dotter sa nyss att hon vill att det regnar mycket idag, så att hon och hennes partner kan gå ut i skogen här bakom huset och plocka mer kantareller i slutet av veckan. Det verkar vara ett riktigt svamp- och bärår i år, eller så har vi bara haft tur när vi har gått ut i skogen och letat. Min dotters partner, som är från Frankrike, är helt såld på det här med allemansrätten och är ute i timtal i skogen här bakom huset och bara promenerar, men han kommer också oftast hem med dagens skörd av kantareller, blåbär och hallon och under den senaste veckan också björnbär. Tänk att vi kan behöva bli påminda om vad vi ibland tar för givet, som detta med allemansrätten, genom att en gäst ser på det med nya ögon och påpekar hur bra vi har det. Tänk att det är möjligt för oss att gå ut i skogen och plocka svamp och bär på någon annans marker!
Ann-Sofie: Hej Åsa och Mariam! Jag var och plockade kantareller i helgen med min pappa som är född sent 1930-tal. Skogen är helt klart hans hemmaplan och har alltid varit. Han förklarade att vi kunde mötas på platsen där jag tappade nyckeln för tjugo år sedan, bakom Oxastigen och sedan förbi kullen, runt kärret och förbi bäcken. Eller var är bäcken? Det är en kunskap om platsen som han har och som delvis, men bara delvis kan föras vidare till mig. När vi kommer dit visar det sig att landskapet är förändrat eller så är det bara minnet som sviker. Kompassen säger en sak, känslan en annan. Vi bestämmer oss för att förlita oss på tekniken och kommer ut från skogen med tusen myggbett och inte alls lika mycket kantareller som din dotters partner tycks hitta Åsa. Men jag håller med om att Allemansrätten är något som är lätt att ta för självklart. Det är lättare att bli påmind när någon som inte känner till den blir förvånad. Allemansrätten gör det ju också möjligt att själv välja vart man vill visats. Där vi plockade svamp i helgen är en skog som min släkt tidigare ägt och där min farfar bedrev skogsbruk på 50- och 60-talen. Nu är det inte längre någon jag känner som äger marken men vi kan, precis som vem som helst, vara där. Inser dock att för mig som har en förankring till platsen om än inte i juridisk mening så är den här skogen och kanske skogen generellt något som är mer tillgängligt för mig.
Mariam: Hej Åsa och Ann-Sofie! Ja vilket intressant ämne allemansrätten är. Att Sverige har en lagstiftning som mer eller mindre säger att naturen även på privatägd mark, dock ej tomten, tillfälligt i alla fall är tillgänglig för allmänheten säger något om en grundläggande inställning hos ’lagstiftaren’ till och med en kultur i Sverige; att naturen bör vara till för alla så långt det går. Det är också därför det finns ett så stort friluftsliv i Sverige. Jag har tänkt en del på just friluftslivet i relation till naturens rättigheter, bland annat med tanke på de fjällstationer på renbetesmarker, bland annat en fjällstation i Jämtland, som Svenska Turistföreningen (STF) har stängt nyligen. Det skildras i en bra dokumentär på SVT Kampen om fjället.Det finns helt klart en konflikt mellan renskötselrätten och friluftslivet. Det är intressant att många i dokumentären som intervjuas verkar uppleva att allemansrätten bör stå över urfolksrättigheter. Det får mig att tänka på att de skyldigheter som kommer med allemansrätten kanske bör kommuniceras tydligare till den växande gruppen människor som vill leva friluftsliv. En allemansrätt som både respekterar urfolksrättigheter i Sverige och även naturens eget inneboende värde, hur hade den sett ut?
Åsa: Ja, den där nyheten minns jag från förra året, och din fråga är mycket intressant, Mariam! Fjällturisterna kanske tänker att de inte gör någon skada på fjällmiljön, men med så många fjällturister blev det ju till slut rätt trångt på leder och fjällstationer. Enstaka fjällvandrare kanske inte bidrar till så stora störningar för renarna heller, men blir de alltför många och närgångna så kan de förstås det. Allemansrätten är ju långtgående i Sverige, men eftersom alla renar i Sverige ägs av någon (det finns ju inte vildren i Sverige), så kanske en kan tycka att renarna borde vara undantagna från allemansrätten, som sätter gränser för nyttjande av någons tydligt privata egendom (en kan ju inte bara knalla in på någons tomt och slå upp ett tält och eller förstöra någons grödor genom att ta en promenad genom ett odlat fält). Men en kan ju också fundera kring om Naturens rättigheter omfattar renarna? De är ju i bästa fall bara halvtama och hittar (idealt sett) sitt eget bete i fjäll- och skogsområden. Deras betande är också avgörande för att fjällens och de fjällnära skogarnas landskap ser ut som de gör. Med andra ord ingår ju renarna i fjällens och skogarnas ekosystem – och ekosystemnivån är ju ofta det som fokuseras när vi pratar om Naturens rättigheter. Kanske kan en därför säga att renens rättigheter (att inte störas eller på annat sätt skadas) skyddas av Naturens rättigheter, av urfolksrätten (eftersom de ägs av just samer) samt av renskötselrätten som åtminstone i Sverige baseras på ett erkännande av samerna som urfolk, folk och en nationell minoritet, samt på principen om urminnes hävd som ger samernas rätt till att idka renskötsel, men däremot inte av allemansrätten, eftersom renar utgör privat egendom. Det här är ju faktiskt en mycket intressant fråga, för inte får du ränna runt i en hage med kor och skrämma dem, men att ränna runt i fjällen och störa renar – det är tydligen inte självklart otillåtet. Litet drastiskt kan en ju fundera över om renar är att betraktas som kor eller som blåbär, och/eller som varelser som har sina egna (naturens) rättigheter att få beta utan att bli stressade av närgångna fjällvandrare och helikoptrar? Det får vi fundera över…