Kortintervju #3
12/2 2024
Thomas Laurien möter Katarina Vallbo
“Viska, Lyssna” av Katarina Vallbo
Thomas: Hej Katarina Vallbo! Du är konstnär och uppvuxen i Umeå, men bor sedan länge i norra Småland. Som konstnär har du bland annat skapat verk med Vättern i centrum. Minns du dina första möten med Vättern, som nyinflyttad, och hur ser er relation ut idag?
Katarina: Jag tillbringade barndomssomrarna här, och några starka minnen är att jag helt besatt samlade vackra stenar i strandkanterna. Sedan greps jag av skuldkänslor och samlade även fula stenar så att de inte skulle känna sig bortvalda. Jag minns särskilt en som jag efter några år tappade bort. Länge var jag övertygad om att den ändå skulle dyka upp igen och eftersom den är en sten så är det ju strängt taget bara ur mitt perspektiv den är försvunnen.
I vuxen ålder har mitt förhållande till sjön fördjupats. Det har blivit naturligt att uppfatta sjön som ett slags väsen, eller som en kropp, och som sådan otillgänglig, respektingivande och lite hotfull. Det finns också en personlig aspekt som egentligen är lika svårgripbar. Vätterns vatten är ungefär jämnårigt med mig då omloppstiden är cirka 60 år. Sjöns vatten är också en stor del av mig, eftersom det är det vatten jag har druckit de senaste 30 åren.
Thomas: Haha, jag kan verkligen relatera till att vara besatt av Vätterns stenar. Du skulle se min stensamling! Men jag tänker också att de en vacker dag ska få komma hem igen.
Har du lust att säga några ord om hur verket ”Viska, Lyssna” kom till, och kanske i relation till din upplevelse av Vättern som ett otillgängligt och respektingivande väsen?
Katarina: Det var en del av Österängens konsthalls projekt ” Rätten till Vättern” där tankemodellen om Naturens rättigheter var en av förutsättningarna. Att då som liten människa ge sig på att tolka Vättern vore ganska förmätet. Minst sagt. Vi måste acceptera vår begränsning när gäller att förstå. Ibland behöver vi människor bara hålla käften och backa några steg. I mitt verk har jag bjudit in alla dem som utgör Vättern (fiskarna, kräftdjuren, växterna, mineralerna, vattnet m.fl.) till ett rundabordssamtal, en möjlighet för dem att jämbördigt uttrycka sina viljor, behov och önskningar. Utanför Hästholmens hamn har jag placerat ett ek/stenbord 6 m under vattenytan och runtomkring sjön finns det stolar riktade ut mot vattnet för de människor som vill försöka lyssna. Jag tror på sådana fokus-skiften. Det var ett av mina utgångslägen.
Ett annat var innebörden av vattenytan. Den är som Vätterns hud, en barriär mellan sjön och icke-sjön. Vattenytor är så exploaterade (reklam, vykort, turistbroschyrer), så gåtfulla, så paradoxala. Genomsynliga och genomsläppliga så att minsta sandkorn går igenom, ändå definitiva i bemärkelsen att de flesta levande organismer har svårt att överleva längre tid på andra sidan gränsen. Vattenytans betydelse för människans upptäckarlust är enorm, samtidigt som vår förståelse av vad som finns under den är begränsad. Under ytan, som metafor för det som finns men inte syns, är så överanvänd att den har blivit platt.
Jag tror att det är djupet som gör Vättern respektingivande. De enorma vattenmassorna som vi knappast kan greppa och inför vilkas krafter vi är utlämnade. Vattenmassorna som vi som bor i närheten är helt beroende av för att överleva, men som också är grav för många.
Thomas: Ett fördjupat och transformativt lyssnande är en viktig komponent i verket ”Viska, Lyssna”. Du graverade in orden ”Jag lyssnar” på små flata stenar som placerades vid ekstolarna och som besökare uppmuntrades att kasta tillbaka i sjön som ett sätt att sluta ett förbund. Har du kunnat följa upp reaktioner eller erfarenheter från den delen av verket? Vad kan sådana förbund mellan människor och Vättern leda till och hur kan de uttryckas i handling?
Katarina: Jag blir förstås glad när människor hör av sig och berättar om tankar de får utifrån det jag gör. När det gäller det här verket har jag fått, och får fortfarande, ovanligt många reaktioner från alla möjliga håll. Men självklart är det så att de flesta inte kontaktar mig och jag vill heller inte bygga in återkoppling i mina verk. För mitt ego vore det kul med någon redovisning, men tanken är att den enskilda människan ska kunna välja att ingå ett förbund utifrån vilka premisser hen nu må ha. En sådan handling kan vara djupt personlig. Den ska kunna vara helt privat, om den människan vill det. Av liknande skäl tänker jag inte i termer av att mitt verk ska leda till något. Det är så slumpartat vilka erfarenheter som blir betydelsefulla i någons liv.
För många människor är nog ritualer något som står i kontrast till ett upplyst modernt sätt att leva. Särskilt i vårt land där vi håller det rationellas fana högt. Men människor i alla tider, i alla kulturer, oavsett religiöst eller sekulariserat sammanhang, har också velat gestalta viktiga händelser och övergångar symboliskt.
Thomas: I december 2021 blev verket ”Viska, Lyssna” uppmärksammat i en artikel i Jönköpingsposten.[1] Vd’n för gruvbolaget Leading Edge Materials, Filip Kozlowski, som verkar för att ett stort dagbrott i Norra Kärr ska realiseras, och som garanterar att detta dagbrott inte kommer att innebära några risker för närmiljön och Vättern, påstod underförstått att ditt konstverk bestående av ekvirke och spillsten från Borghamn egentligen var ett större problem än gruvetableringen eftersom det kunde störa miljön för lekande fiskar. Du skrev strax därefter ett svar på detta försök till tragikomisk fokusförskjutning där du inte bara lyfte fram vad konstens roll är utan även besvarade Kozlowskis påstående om att gruvmotståndet bestod av särintressen. Du skrev: ”Naturskyddsföreningen, Aktion rädda Vättern och Urbergsgruppen benämns som intresseorganisationer. Må så vara. Intresseorganisationer vars respektive agendor är att värna miljön i och omkring Vättern. Att försöka lyssna. Leading Edge Materials skulle också kunna beskrivas som en intresseorganisation. En grupp människor förenade kring ett gemensamt mål. Vad det kanadensiska aktiebolagets främsta agenda är överlåter jag till dem att beskriva.”[2] Vad tänker du om situationen idag, drygt två år senare?
Katarina: Ja, det var överraskande att han angrep mitt verk. Så här i efterhand, också fascinerande att han tillmätte ett osynligt verk sådan betydelse.
Kanske är det de oförenliga motsatserna som gör att det är svårt att hantera hoten med en gruvetablering i Norra Kärr? Att äventyra något så fundamentalt som landets näststörsta sjö med jämförelsevis rent vatten för vårt (vår lilla parentes i tiden) behov av jordartsmetallerna. En 650 miljoner gammal sjö vs en nu levande arts behov av att fortsätta expandera. Men även klyftan mellan oersättliga värden å ena sidan och praktisk realitet å den andra. Närmiljö kontra någon annanstans.
En sak som jag reagerar på är när det hävdas att det inte skulle vara lönsamt att försöka utvinna ur redan upptaget material. Som om lönsamhet vore något absolut. Vad som är lönsamt har i alla tider kunnat styras, och pris kan förstås på olika sätt. Vem som definierar lönsamhet i prospekterings-sammanhang är också värt en tanke. En bra affär är där alla inblandade är nöjda med transaktionen. Den som erbjuder sin tid, kraft och resurser gentemot den som betalar ett rimligt pris för att få del av det den andra har. Alltså motsatsen till exploatering. Vad mitt verk handlar om är att de inblandade inte bara är andra människor utan att även sjön och den omgivande miljön är en part att ta hänsyn till. Om Vätterns intressen vägs in skulle priset för en nyetablerad gruva bli annorlunda och kanhända de gigantiska slaggbergen i Kiruna mer intressanta.
Thomas: Tack för att jag fick prata med dig, och lycka till med ditt viktiga arbete att som konstnär belysa och utmana orättvisor och våldförelser mot livet.
~~~
[1] Jönköpingsposten, 16 december 2021.
[2] Jönköpingsposten, 28 december 2021.
~~~
Stol vid Hästholmen. Bordet skymtas under vattenytan.
Visualisering: Fredrika Ottosson