Tips
1/9 2023
Martin Hultman
Boktips: “Feminist Theory and International Law. Posthuman Perspectives”, av Emily Jones
Emily Jones är en feministisk jurist som är specialiserad på internationell miljölagstiftning. Hennes nya bok sätter in Naturens rättigheter i sitt nutida ontologiska och teoretiska sammanhang. Jones tar sin vetenskapsteoretiska utgångspunkt i de traditioner av nymaterialism, posthumanism, hbtqi-ekologi och urfolksforskning som kommit att bli inflytelserika inom feministisk teoribildning samt idag har stort utrymme i vetenskapliga fält såsom teknik- och vetenskapsstudier (STS), miljösociologi, genusstudier, designforskning m.m. Hon menar att feministisk forskning och politik bara blir utanpåverk om inte hänsyn tas till de verkligt djupa avtrycken som en patriarkal fossilkapitalism gör i den västerländska juridiken. Det är enligt henne helt nödvändigt att tydligt ”challenge the masculinist underpinnings of international environmental law” (7) om den transformation ska ske som vi behöver se för att ta kunskapen om klimatförändringarna och den biologiska mångfalden på allvar.
Den stora behållningen av denna bok är hur Jones skriver fram hur en relationell ontologi, där lagar förstår alla varelsers intima förhållanden till varandra i livsmiljöer, är ett nödvändigt skifte bort från den miljölagstiftning som idag separerar mellan subjekt och objekt och hierarkiserar människan in i en utvinningslogik där naturen presenteras som resurs till honom: ”(…) international law defines the environment as a resource, justifying environmental damage and extraction in the name of human interest” (27).
En annan viktig poäng Jones klargör är hur Naturens rättigheter är olika formade i olika kontexter eftersom ”(…) part of constitutions are different than how they are part of settlement and local law in Aoteroa (New Zealand), since focus on a bounded entity is guarded by two guardians” (137). Hon klargör hur NR kan vara mer eller mindre sofistikerade förvaltningsformer eller mer eller mindre fritt flygande konstitutionella bländverk. I Bolivia och Ecuador är inte RN överordnad andra intressen, utan bara ett av flera sätt att stadfästa statens roll inom utvinningsindustrin. Staten är i dessa länder både den som ska skydda naturens egna rättigheter och den som har tillåtelse att besluta om utvinning av olja, gas, mineraler, skog m.m. Även om en ny sorts förvaltningsmodell satts på plats i Aoteroa så finns samma utmaning där, det återstår att se hur domstolarna, medborgarna och politiker kommer att agera när de erkända rättigheterna för flod, berg och sjö krockar med privat och statligt ägande av till exempel vattenkraftverket i Whanganuifloden.
Samtidigt som antagonismer kommer att utspelas i domstolar m.m. framöver och ingenting är skrivet i sten huruvida NR kommer att leda till mer substantiella skiften, så menar Jones att vad som nu sker måste ses som en oerhört viktigt utveckling för att finna ny(gammalt) språk, nya juridiska principer och relationell förståelse i en tid då detta kommit att bli nödvändigt. Hon argumenterar för att hela utvecklingen kring NR ska ses som ett experiment där ”(…) for RoN to have global impact, they need to be applied globally and adjusted to specific areas (…)” (142). Det kanske också finns möjligheter i både internationella och nationella lagar som synliggörs från ett relationellt NR perspektiv och som skulle kunna utvidgas i stället för att det skrivs och antas helt andra lagar?
För mig så är det viktigaste och värdefullaste i Jones bok hur hon konkret och i detalj kan samläsa en relationell teoriutveckling med nationella och lokala exempel på NR samt hur hon placerar in sådan utveckling i feministisk vetenskapsteori.