Veckoblogg
23/10 2024

Martin Hultman, Marie Widengård & Thomas Laurien


Confluence of European Water Bodies



Tankar från ”Confluence of European Water Bodies”, Venedig 3-6 oktober 2024



MARTIN: Så mycket tankar. För mig var det en omtumlande upplevelse att åka till, vara i och återkomma från, Venedig. En kort sammanfattning (på ett plan) av vad som inträffade var att jag först sa "jag representerar Vättern" för att på avslutningsceremonin säga "jag är Vättern". Det skiftet tar jag på djupaste allvar och funderar på hur det hände och vad det innebär.

MARIE: Mina dagar vid Confluence of European Waters på Ocean Space i Venedig började bokstavligen blött. Jag deltog i campuset Mountain Flow, där omkring trettio personer från hela Europa samlades under fem intensiva dagar. Första dagens utflykt tog oss till flodbankarna vid Grave di Ciano, nordväst om Venedig, där vi möttes av ett vilt och levande landskap i ösregn. Piavefloden slingrade sig genom området, och det var svårt att inte känna den kraft floden bar på, samtidigt som hotet från framtida expansionsdammar hängde över platsen. Dessa projekt riskerar att förändra flodens naturliga bana och äventyra dess unika biologiska mångfald. Medan samhällen och jordbruk nedströms vill skydda sig mot översvämningar, vill de vi mötte bevara flodens naturliga väsen.

Vi var en brokig skara – studenter, forskare, aktivister, konstnärer, jurister och lokalinvånare – som tillsammans, under regntunga himlar, utforskade det hotade landskapet. Representanter från Kommittén för skyddet av Cianos flodgrusbankar delade med sig av sina insikter, och det blev tydligt hur både flodens sårbarhet och dess anpassningsförmåga är avgörande för dess framtid. Piaves översvämningar och långsamma flöden gör den till en rörlig och levande entitet. Men frågan var: hur kan juridik, hydrologi, konst och aktivism tillsammans skydda och försvara flodens dynamik och rätt till existens?



Vi arbetade i två grupper som ibland flödade samman: konst och juridik. Jag följde den juridiska gruppen, ledd av en professor i europeisk miljörätt och en passionerad miljöadvokat. Tillsammans utforskade vi strategier för att skydda floden, inte bara genom existerande lagar utan även genom att försöka plantera fröet till naturens rättigheter. Det kändes som om vi stod inför en förändring – en framtid där floder och andra naturfenomen kan bli erkända som rättighetsbärare i både italienska och europeiska domstolar.

Den sista dagen av Confluence of European Waters bjöd på presentationer från olika representanter, där förslag gavs om hur en vattenkropp som Piave kan skyddas. Med bakgrund i både juridik och hydrologi blev det starkt att bevittna hur representanter från dessa fält erkände hur tidigare praxis ofta varit människocentrerad. Nu skedde en omvälvande förändring där floden sattes i centrum och där konst och kultur fick en framträdande roll. Ledda av River Sisters förenades vi i en sång som speglade flodens helande kraft.

Det vore spännande att låna hem den här interaktiva metoden till Vättern och se vad vi kan åstadkomma där med en liknande approach.



THOMAS: Ja, jag håller verkligen med om att det var en omtumlande upplevelse att delta under dessa nätverksdagar i Venedig. En av alla insikter och tankar som jag har tagit med mig hem är nätverkets övertygelse och förhållningssätt att arbete med juridik och arbete med värderingar går hand i hand och är precis lika viktiga för att förändring ska kunna ske. Här kommer då till exempel konsten in som ett kunskapsområde eller register som kan påverka värderingar. 

En av konferensdagarna var planerad med en konstpanel på förmiddagen och en juridikpanel på eftermiddagen, och även om det är rätt vanligt idag med tvärvetenskapliga konferenser så behöver inte det betyda att folk från olika discipliner verkligen möts. Men i Venedig skedde detta. Juridikfolket var med och lyssnade på konstpanelen, och vice versa.

Som del av konstpanelen fick jag möjlighet att öva på en "ceremoni" som ska ske skarpt i "Vems vattenkropp?" om några veckor. Många av grupperna som är engagerade i vattenkroppar runtom i Europa använder sig av olika slags ceremonier och ritualer, så det var verkligen rätt kontext att få pröva det som jag har påbörjat och att få värdefull feedback.

Nu i efterhand är jag väldigt glad och tacksam över att vi fick med Vättern i det här fina sammanhanget, och att vi kommer att fortsätta att träffas på olika sätt framöver.

MARTIN: Något som också var värdefullt var hur vi som forskargrupp var på plats tillsammans. Några reste tillsammans dit, alla bodde ihop i stor lägenhet och på hemvägen fick vi tillfälle att reflektera över vad vi varit med om. Vi tog också med oss Vättern på denna resa, konkret i form av en skylt. En annan tanke jag fördjupat mig i efteråt är det nödvändiga att både säga JA och NEJ. Denna konferens handlade framför allt om att göra mer av JA – alltså att kunskapa så kallad prefigurativ politik. Men på den avslutande konferensmiddagen så rörde sig mina samtal också kring NEJ – vad behöver vi sluta göra, kompostera eller nerväxa för att det som kan ha positiva transformativa effekter kan beredas plats?






~~~

Bild 1: Thomas, Martin och Marie, med Vätternskylt tillverkad av River Sisters från Polen, och med Mar Menor-aktivisternas ambassadörsdjur i händerna.  
Bild 2: Fältresa till Piave. Foto: Marie Widengård
Bild 3: Avslutningsceremonin framför San Lorenzo-kyrkan. Foto: Nicolò Miana.
Bild 4: Inledande presentation av nätverkets medlemmar, i Ocean Space och utställningen “Re-Stor(y)ing Oceania”. Foto: Nicolò Miana. 
Bild 5: Presentation av “The Diplomatic Suitcase”, en vandringsutställning om nätverkets vattenkroppar och idé. Foto: Nicolò Miana.




Fler inlägg från Veckobloggen




         
Följ Vems vattenkropp? på Instagram!

vemsvattenkropp