Reseblogg
18/11 2024
Åsa Nilsson Dahlström på besök i Aotearoa Nya Zeeland - del 1
Skydd och förvaltning av sjön Taupō-nui-a-Tia
Whanganuifloden i Aotearoa Nya Zeeland är ett av de mest välkända exemplen på när ett ekosystem erkänts status som juridisk person på basis av naturens rättigheter. Men Whanganuifloden, eller Te Awa Tupua som den egentligen heter, är inte det enda intressanta exemplet i landet på andra sätt att relatera till ekosystem och miljöproblem än vad vi är vana vid i Sverige.
Sjön Taupō (eller Taupō-nui-a-Tia som den egentligen heter) på den nyazeeländska nordön utgör ett världsunikt exempel på hur lokala markägare kan komma överens om gemensamma regler för utsläpp genom en lokal handel med kväveutsläpp. Utan att gå in på detaljer så kan jag i korthet berätta att Ngāti Tūwharetoa, som är en lokal māoriklan (iwi), enligt ett avtal sedan länge är kaitiaki (guardians/väktare) över sjöbotten och bottnarna under sjöns avrinningsområde. Själva vattnet är statligt ägt, men iwi har stort inflytande över hur vattnet behandlas. Vattnet i sjön anses av iwi vara taonga(skatt, något av betydande värde), som enligt ett mycket tidigt avtal mellan māoriska hövdingar och företrädare för brittiska kronan från 1840, det så kallade Waitangiavtalet, innebär att māorierna har långtgående rättigheter att definiera vad som är taonga för dem, och hur taonga bäst ska skyddas.
Dessa rättigheter kan ta sig rätt konkreta uttryck när de utövas. När det i slutet av 1990-talet stod klart att sjön Taupō hade drabbats av alltför höga kväveutsläpp agerade Ngāti Tūwharetoa och gick tillsammans med motsvarande kommunen och länsstyrelsen ihop i ett samarbete som kallades ”Saving Lake Taupō ” för att minska utsläppen. Dessa samarbetspartners drog i gång en stor satsning som gick ut på att få så många markägare runt sjön som möjligt att gå med på att sänka sina utsläpp med totalt 20% för att komma ned på rimliga utsläppsnivåer. Staten gick tillsammans med berörd kommun och län in med 80 miljoner NZ dollar vilket gjorde det möjligt att köpa upp utsläppsrätter som inte nyttjades och ta dem ur systemet. Tre år före projektslutet, år 2015, nåddes målet om att sänka utsläppen med 20%. Sedan dess används ett administrativt övervakningssystem som kallas ”Overseer” som registrerar alla markanvändares utsläpp.
Jaha, var det verkligen så enkelt att få till ett samarbete och en gemensam överenskommelse? Nja, enligt företrädare för kommunen och länet så tog det många år och svåra konflikter innan markägarna ens var överens om vems fel det var att sjön hade så höga kvävehalter. En del av projektet handlade dock om att göra vetenskapliga undersökningar av orsaken till utsläppen, och mjölkbönderna i området identifierades som den primära källan till utsläppen. En del markägare accepterade på en gång att vara med i projektet för att sänka utsläppen, medan andra var mer motvilliga och några valde att sälja sina marker av oro för att inte kunna expandera sina lantbruk i framtiden. De som är markägare idag är numera vana vid att använda Overseer och kan både köpa och sälja utsläppsrätter till andra markägare runt sjön på en lokal marknad för handel, beroende på hur de väljer att använda sina marker. Den totalt utsläppsmängden av kväve runt sjön hålls dock på en nivå som inte skadar vattenkvaliteten, och grannar håller koll på varandra så att inte någon överskrider sin andel av utsläppen, eftersom det skulle påverka alla andras möjligheter. När jag pratade med två representanter för vattenförvaltning på kommunen och länet för några dagar sedan så menade de att det är denna ”peer pressure” som håller uppe systemet, mer än det administrativa kontrollverktyget Overseer. De berättade också att långt ifrån alla är glada över systemet, och det finns markägare som ifrågasätter om detta är det bästa sättet att kontrollera utsläppen. Men det funkar, och därför fortsätter systemet.
Denna lokala handel med utsläppsrätter är dock inte det enda sättet som sjön skyddas på, för det finns ytterligare avtal mellan Ngāti Tūwharetoa och staten, som går ut på att sjöns mauri (livskraft) ska bevaras, baserat på māoriska kulturella principer. Det är till exempel inte tillåtet att smälla fyrverkerier över sjön, tända lyktor som flyter på vattnet eller färga vattnet (som på St Patricksdagen då irländare gärna färgar vattendrag gröna). Det är inte heller tillåtet att sprida aska från djur eller människor i sjön – med hänvisning till att dessa aktiviteter innebär en blandning av främmade material, som kan skada sjöns mauri. Medan systemet med Overseer är någorlunda accepterat av markägarna runt sjön så är Ngāti Tūwharetoas regler för användningen av sjön mer ifrågasatta av icke-māorier. I lokaltidningen läste jag nyligen att någon, trots reglerna om detta, hade spritt aska efter en avliden person i sjön och att detta hade kommit till iwis kännedom. I tidningsartikeln informerade Ngāti Tūwharetoa om att detta inte är tillåtet, och varför, men skrev samtidigt att de inte skulle göra en formell anmälan av detta eftersom de inblandade personerna kanske inte var medvetna om de lokala reglerna. Vid ett samtal om detta med damen jag hyrde ett rum av så berättade hon att det inte är ovanligt att iwi offentligt i media påminner om reglerna för användningen av sjön, men att de ägnar sig åt vad hon kallade för ”semi-spirituella” argument som hon har svårt att acceptera.
En intressant sak med sjön Taupō är att, beroende på vem en frågar, så är det tack vare staten/länet/kommunen ELLER iwi som har sett till att sjön mår relativt bra idag. Staten/länet/kommunen menar att de har det formella ansvaret för miljöfrågorna för sjön och dessutom de ekonomiska musklerna för att kunna genomföra projekt som detta, medan iwi menar att utan deras starka ansvar som kaitiaki för sjön så skulle det unika systemet aldrig ha kommit på plats. Enligt iwi är det genom att upprätthålla sjöns mauri, som alltså innefattar mycket mer än reducering av kväveutsläpp och inkluderar sjöns integritet och väsen, som sjön idag mår bra.
Om jag försöker att översätta detta till naturens rättigheter, så erkänner alltså iwi sjöns eget väsen och livskraft och har utsett sig till sjöns väktare. Staten/länet/kommunen har inte erkänt sjön som ett eget väsen, men måste ändå respektera det avtal som bygger på iwis uppfattningar om sjöns behov. Whanganuifloden är enligt lag erkänd som en juridisk person och har särskilt utsedda mänskliga representanter som för dess talan, men sjön Taupō anses av iwi på liknande sätt utgöra ett eget väsen, vars integritet och livskraft skyddas av mänskliga representanter. Trots likheterna mellan de båda vattenkropparna, som dessutom är belägna mycket nära varandra på varsin sida om vulkanerna Ruapehu, Tongariro och Ngauruhoe, är det ingen som pratar om naturens rättigheter när det gäller sjön Taupō. Det tycker jag är intressant. Kanske behövs inte ett formellt erkännande av Taupōsjön som juridisk person på basis av naturens rättigheter – det kanske räcker med att iwi anser sjön vara taonga och agerar därefter?
Vid datorn en bit norr om Taupōjön i Tauranga
Åsa