Reseblogg
22/11 2024
Åsa Nilsson Dahlström på besök i Aotearoa Nya Zeeland - del 4:1
Ngauruhoe, Ruapehu och Tongariro - om förfäder och prekär turism
För 137 år sedan, eller närmare bestämt den 23 september 1887, så överlät den dåvarande hövdingen för Ngāti Tūwharetoa, en māorisk klan med huvudområde kring sjön Taupo och Tongariro i Aotearoa Nya Zeeland, de tre vulkanerna Ngauruhoe, Ruapehu och Tongariro till den brittiska kronan att förvaltas som en nationalpark. Det blev då den första nationalparken i Aotearoa Nya Zeeland och världens fjärde. Sedan 1993 är dessutom Tongariro National Park ett så kallad dubbelt världsarv, utsett av UNESCO både för sina naturliga och kulturella (māoriska) värden. Minnesmärken och en staty av hövdingen Te Heuheu Tūkino IV vid besökscentrat i Whakapapa Village vittnar om stoltheten hos lokalbefolkningen över parken.
Sedan 1970-talet har māorier på Aotearoa Nya Zeeland gradvis börjat kräva att få tillbaka sina rättigheter som urfolk och Ngāti Tūwharetoa är en av de klaner som varit mycket framgångsrika i sina förhandlingar, och har till exempel fått tillbaka kontrollen över sjö- och flodbottnarna runt Tauposjön, som jag skrivit om i en tidigare blogg. De har också fått ett allt större inflytande över verksamheterna i nationalparken, som fortfarande är kulturellt mycket viktig för Ngāti Tūwharetoa, och idag samförvaltas området av klanen och Department of Conservation.
De tre vulkanerna anses vara Ngāti Tūwharetoas förfäder förkroppsligade, och de snöklädda vita topparna på 2000 meters höjd beskrivs som det vitnande håret på de gamla förfäderna. Hela landskapet förklaras genom berättelser om förfädernas aktiviteter. Detta perspektiv på landskapet sätter också gränser för vilka aktiviteter som är kulturellt lämpliga och tillåtna. Att området är vulkaniskt aktivt (vilket tolkas lokalt som att förfäderna kommunicerar med oss på olika sätt) sätter förstås också gränser, och det sker regelbundet olika stora utbrott, framför allt från Ruapehu, som kan hosta upp askmoln högt upp i atmosfären och spotta ur sig lahar, strömmar av vulkanaska blandade med vatten, längs vulkansidorna.
De två mest populära aktiviteterna i området är skidåkning på Ruapehu vintertid och vandring över vulkanerna sommartid, särskild den så kallade ”Tongariro Crossing”, som är en 20 km vandringsled mellan Ngāuruhoe och Tongariro. Ngāti Tūwharetoa accepterar att människor vandrar på vulkanerna, men inte överallt, och de varma källorna som kallas för Ketetahi Springs längs vandringsleden på Tongariros sluttningar är till exempel inte tillåtna för utomstående att besöka. Inte heller är det tillåtet för ägarna av skidliftsanläggningarna att anlägga toppliftar till toppen av Ruapehu, för att på så sätt försäkra sig om tillgång till snö under säsongen. Området är liksom andra områden påverkat av klimatförändringarna, vilket har gjort vintersäsongen kortare och mer oförutsägbar, men det betyder inte att Ngāti Tūwharetoa är beredda att låta byggare ”knacka förfäderna i huvudet” så att besökare ska kunna få fortsätta att åka skidor. För att beskriva området i termer av naturens rättigheter så anses det alltså bokstavligen utgöras av tre förfäder, personer som lever och som företräds och förvaltas av de nu levande ättlingarna i Ngāti Tūwharetoa.
Ngāti Tūwharetoa har alltså på olika sätt försökt att begränsa turismen så att den följer kulturella protokoll och inte skadar områdets värden. Samtidigt välkomnar Ngāti Tūwharetoa besökare till parken, och vill att de ska få uppleva naturen och lära sig mer om den māoriska kulturen i området. Turismen är också, eller snarare har varit, en mycket viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen, och särskilt ungdomar som under både vinter- och sommarsäsongen kunnat få arbete inom service. På Ruapehus sluttningar ligger det majestätiska Chateau Tongariro i Whakapapa Village, ett hotell som sedan 1929 varit centrum för vandrare och skidåkare från hela världen.
Igår besökte jag Tongariro National Park och Whakapapa Village igen efter 14 år, och platsen är helt förändrad. Chateau Tongariro är ”permanent stängt” sedan i februari 2023, eftersom de nuvarande ägarna inte var villiga att bekosta de strukturella förändringar av byggnadskonstruktionen som krävs för att den ska vara säker från seismiska aktiviteter. Det är EN förklaring till att hotellet stängde; en annan är att covid knäckte turismen, då inga människor fick resa in i Aotearoa Nya Zeeland under en lång period, och det var hårda restriktioner för nyazeeländare. Turisterna har helt enkelt inte hittat tillbaka hit, som en lokalbo förklarade för mig. En tredje förklaring, som jag också läste i lokaltidningen, är att de nuvarande hotellägarna inte ville satsa på att göra hotellet jordbävningssäkert eftersom bristen på snö under de senaste vintersäsongerna har gjort skidverksamheten olönsam.
I vilket fall som helst är hotellet stängt, och med det har Whakapapa Village också nästan tynat bort. Det finns bara ett ställe att äta på i byn, och de serverar vandrare frukost på morgonen och ett val av dagens soppa eller pasta på kvällen. Besökscentret finns kvar, och personalen informerar om vandringar och besöksmål i området, men hit kommer numera nästan bara människor som har med sig egen utrustning och mat, som tar sig hit på egen hand i husbilar och som lämnar området efter vandringen. I den närmaste större orten vid foten av bergen, Turangi, gapar butikslokalernas fönster tomma och jag läser i lokaltidningen om hur ungdomar söker sig till andra städer för jobb och utbildning. Jag slås av kontrasten mellan 2010, så jag var här senast, och nu 2024, när så mycket är förändrat.
Jag läser också om hur representanter för Ngāti Tūwharetoa är frustrerade över att iwi inte konsulterats om nedstängningen av hotellet i Whakapapa Village och att det aldrig förts någon diskussion om att låta någon annan köpa hotellet. I avsaknad av andra större industrier i Turangiområdet så måste många ungdomar flytta för att kunna försörja sig, alternativt stanna och kanske inte kunna hitta något jobb eller utbildning. Ngāti Tūwharetoa är också lite bekymrade över att den möjlighet som den organiserade turismen erbjöd att informera om områdets kulturella arv och värden också till stor del har försvunnit. De pengar som turismen genererade kunde också investeras i det kulturella arvets materiella aspekter (platser, leder, byggnader, informationsmaterial). När en idag besöker Whakapapa Village börjar området redan bli rätt nedgånget, trots att det bara gått några år sedan turismen blomstrade här, och de turister som besöker området är ofta ”självförsörjande” och tar med sig allt de behöver utifrån.
Hoten mot Ngāti Tūwharetoas kulturella arv i området, i form av alltför många turister, slitage och brott mot kulturella protokoll, har alltså minskat, men också möjligheterna att skydda dessa värden genom det kapital som turismen har genererat. Kulturarvet har också förvaltats genom de många ungdomar som fått säsongsjobb på berget, och som nu måste söka sig någon annanstans. Som med andra natur- och kulturarv finns det alltså en fin balans mellan att överexploatera och att överge platserna. Det är också en fin balans mellan att upprätthålla sitt kulturella protokoll och de kulturella värdena internt inom en grupp människor och att få berätta om sitt kulturarv och skapa identifikation och identitet. Den storskaliga turismen i Tongariro National Park var helt tydligt mycket beroende av den fortsatta aktiviteten i Chateau Tongariro, och klarade inte av den samtidiga utmaningen som nedstängningarna i samband med covid och klimatförändringarnas effekter på snötillgången innebar.
Jag tänker också på svenska fjällen, och hur lokala aktörer är måna om att ta del av det ekonomiska värde som turismen skapar. Samtidigt innebar covid i Sverige ett uppsving för just fjällturismen, både sommar- och vintertid, och tendensen verkar att hålla i sig. Och på samma sätt som Ngāti Tūwharetoa har haft möjlighet att både ta del av de ekonomiska tillskott som turismen har inneburit och kunna bidra med relevant information om lokalbefolkningens kulturarv så har nu lokala samiska företrädare möjlighet att inte bara tjäna pengar på turismen, utan också kunna visa upp sitt kulturarv för besökare. Vi som är intresserade av identitetsfrågor vet ju att etnicitet och identitet alltid är en aspekt av en relation, det vill säga förhåller sig till en tänkt annan, som uppfattas som annorlunda än jag eller vi. Det gäller naturligtvis inte bara urfolk, även om just identitetsfrågor varit mycket viktiga för dem i förhandlingarna med majoritetssamhället. Jag ska fortsätta att fundera på ekosystem och landskap som anses vara personer, och vad det kan få för praktiska konsekvenser, och återkommer med en del 2 i denna blogg när jag har paddlat på Whanganui River (Te Awa Tupua).
Vid datorn i ett mycket tyst Turangi en lördagsmorgon under högsäsong för vandring
Åsa