Kortintervju #5
12/4 2024
Thomas Laurien möter Jan Carleklev
Ljudvärldar under ytan - Jan Carleklev
Thomas: Hej Jan Carleklev! Du är ljud- och performancekonstnär och arbetar återkommande med ekologiska frågeställningar. Du är även uppvuxen i Taberg. Hur ser din relation till Vättern ut?
Jan: Det finns så många starka sinnesstämningar och upplevelser kopplade till Vättern, det är som starka scener ur filmer. Men det finns också många konkreta behov som Vättern ser till att stilla för människor och mer-än-människor. Jag har t.ex. använt Vätterns vatten som livsmedel under många år. Men jag börjar med min personliga relation till Vättern. Jag växte upp under sjuttio-åttitalet i Taberg. Båda mina föräldrar kommer från Uppland, och det var alltid ett äventyr när vi åkte och besökte släkten. På den tiden var det en lång resa, både i tid och rum. Det var också en resa till något annat, en annan vardag som inte var min vardag. Dessa resor har haft stor betydelse för mig och Vättern har en väldigt viktig del i denna betydelse. Vättern är scenografin för känslan att komma hem efter dessa utflykter norrut. Tänkt dig efter många långa mil i en fullpackad Fiat 128, där dagens snabbmat vid ett köpcenter var en äggmacka vid någon sjö utmed vägen. Tänk dig också känslan efter hundrade gångens fråga ”är vi framme snart”, när landskapet öppnar upp sig någonstans i Grännatrakten, solen är på väg ner och Vättern är så där storslagen och förunderlig. En signal om att snart är jag hemma, med allt vad det innebar, men det var också en bekräftelse på att nu är jag inte längre borta. Redan i Vätterns uppenbarelse där på E4 finns det ett stort känslospann.
Jag har alltid dragits till vatten. Det är livets viktigaste livsmedel. Det är sommar, sol och bad. Det är långsträckta vyer och drömmen om vad som finns på andra sidan. Men också mystiken och det outforskade där under ytan, på gränsen till skrämmande. Vättern är väldigt mycket vatten och rymmer alla dessa olika delar. Jag dras till det outforskade, till livet under ytan. Vi har alla sett storslagna naturfilmer som utspelat sig under vatten. Men dessa filmer är lite som sociala medier, bara en polerade yta som inte berättar om livets vardag där under vattnet. Det är bara en liten liten del av vad som pågår i en miljö vi inte kan vistas i många minuter utan tekniska hjälpmedel. Jag är väldigt nyfiken på vad som försiggår där. Jag förundras över det vi vet, men framför allt av det vi inte vet om Vättern.
Thomas: Det var en fin beskrivning av din relation till Vättern. Och nu har du blivit tillfrågad att som konstnär medverka vid några av programpunkterna under Naturskyddsföreningens rikskonferens i Jönköping i maj. Vad har du för tankar och idéer inför det uppdraget?
Jan: Jag medverkar bland annat tillsammans med två fantastiska musiker, Julia Sandwall och Yohanna Eek Björnulfson, vilket är ett helt nytt samarbete. Sedan ska jag även presentera mitt arbete med Insektskören. Naturskyddsföreningen har valt rubriken ”Skydda det som inte får försvinna. Samtal vid Vätterns strand” för sin rikskonferens. När jag fick frågan om jag ville medverka kom jag att tänka på en aktivitet som jag ”förundrats” över ett tag, som tar avstamp i Vättern och hur livet ter sig där under ytan. För några år sedan blev jag medveten om militärövningarna i och omkring Vättern, där mycket sker runt Karlsborg. Militären övar med artilleripjäser och flygvapen i och ovan Vättern. Det slog mig direkt vilken förödande ljudvärld dessa övningar måste skapa i vattnet. För oss människor är det inte svårt att föreställa oss hur det låter ovan ytan. Det låter mycket och det låter skrämmande. Men hur låter det under vattnet?
När jag tänker på det så känns det helt absurt att vi låter detta ske? Vi utsätter annat liv för krafter som förstör hela ekosystem och dödar djur och växter utan att blinka. Det höga ljudtrycket som granaterna skapar under vattnet genererar chockvågor som dödar, förstör och lämnar avfall efter sig. Vilket i sig är helt häpnadsväckande att vi tillåter. Att detta sedan är miljön där vi hämtar dricksvatten för flera hundra tusen människor runt Vättern gör det hela ännu mer märkligt. Det finns något väldigt tragikomiskt i det här. Vi är oförmögna att se att vi sågar av kvisten vi sitter på. Militärövningarna är inte det enda exemplet. Gruvdriften i Norra Kärr är ett annat, eller PFAS-utsläppen vid Karlsborg flygplats. Vättern är en perfekt plats för mig att studera mänskliga förmågor och oförmågor.
Thomas: Kan du avslöja något om hur dessa stora existentiella frågor kan komma att gestaltas och upplevas under rikskonferensen?
Jan: Ja, mina medmusikanter gick igång på dessa tankar kring Vätterns ljudvärld och vi kommer att under ett stycke försöka ge dessa tankar utrymme. Utan att gå in på detaljer så sätter en tillställning av det slaget upp ramar för vad en kan göra, och framför allt vad en inte kan göra. Vi har en scen, strålande musiker, rörliga bilder och ljudmaterial som gör att vi under några minuter kan belysa ämnet. Kanske kan jag beskriva det som en titt genom ett nyckelhål till ett stort, stort rum. Kanske blir någon nyfiken. Men genom Naturskyddsföreningens förfrågan om att medverka fick jag ny energi att fortsätta att arbeta med hur livet under ytan ter sig i Vättern. Min konstnärliga process är ofta långdragen; idéer behöver tid, för att utvecklas, invecklas och mogna. Framför allt kräver arbetet med olika gestaltningar för olika sammanhang tid. Det kan vara allt från ett scenframträdande för femhundra personer till en sound walk med fem personer. Nu får jag anledning att försöka närma mig dessa frågor igen, möta nya människor, göra nya försök att spela in ljud, göra mätningar och skapa bildmaterial i Vättern. Tanke- och handlingsprocesser tar fart och jag börjar knåda olika idéer kring hur jag kan gestalta detta i olika sammanhang.
Thomas: Tack Jan! Vi ser verkligen fram emot att få följa ditt arbete med detta viktiga ljudprojekt. Lycka till!
~~~