Veckoblogg
8/12 2023
Mariam Kanyama Carlsson
Kan Högsta Domstolens dom i PFAS-målet öppna för
ekologi i juridiken?
De PFAS-drabbade Kallingeborna har fått rätt mot Ronnebys kommunala vattenbolag efter en tio år lång rättstvist i frågan om förhöjda PFAS-värden utgör personskada. Den 5 december 2023 meddelade Högsta Domstolen (HD) ändring av Hovrättens dom (vilken innebar att förhöjda PFAS-värden inte utgör personskada) till fördel för de drabbade som därmed har rätt till skadestånd. HD har däremot inte tagit ställning till vilka skador som uppstått med anledning av personskadorna eller skadeståndets storlek. Därför är nu flera längre rättsprocesser att vänta i dessa frågor. Parallellerna till Vättern är flera. Dels är Vättern en sjö som försörjer väldigt många människor med dricksvatten, och dels har Försvarsmakten - liksom i Kallinge - under lång tid använt brandskum på en brandövningsplats på Karlsborgs flygplats som nu måste dräneras. Denna dränering innebär en stor risk för spridning av PFAS ut i Vättern.
HD:s PFAS-dom innebär ny praxis inom skadeståndsrätten vad gäller bedömning av personskada. I domskälen konstaterar HD bland annat att förhöjd risk för att ett fysiskt defekttillstånd ska inträda i framtiden principiellt sett inte i sig kan anses utgöra en personskada men “den beaktansvärda kroppsliga försämring som manifesterats i de höga halterna PFAS i blodet för var och en av klagandena anses utgöra ett sådant fysiskt defekttillstånd som i skadeståndsrättslig mening är en personskada.”[1] På så sätt beaktar inte HD frågan om kausaliteten mellan höga PFAS-halter och de sjukdomar, bland annat cancer, som drabbat många av Kallingeborna, i frågan om personskada. Det faktum att kraftigt förhöjda PFAS-värden i sig uppmätts hos de klagande som ett resultat av det förorenade dricksvattnet utgör däremot en personskada i skadeståndsrättslig mening.
Vad innebär detta för skadeståndsrättsliga bedömningar i förhållande till miljöföroreningar som påverkar människor och mer-än-mänskliga varelser? Även om målet i HD avser personskador, alltså skador på människor är det en intressant dom ur bredare miljösynpunkt. Genom HD:s bedömning att vissa halter av ett visst ämne i sig kan utgöra en skada finns eventuellt en öppning för att skadeståndsrätten behandlar föroreningar, i synnerhet toxikologiska sådana, på sådant sätt att skada kan konstateras trots att en förgiftning eller utdöende av ett ekosystem eller livsmiljö ännu inte inträffat. En sådan rättsutveckling, trots avlägsen, skulle föra juridiken och ekologin närmare varandra. Ekologiska och toxikologiska utredningar gällande påverkan på livsmiljöer spelar i en sådan rättstillämpning en avgörande roll i bedömningen av skadeståndsansvar och principen om att förorenaren betalar (polluter pays). En sådan tillämpning av skadeståndsrätten skulle även röra sig närmre försiktighetsprincipen (precautionary principle), som är en bärande princip i miljörätten och är kodifierad i 3§ 2 kap Miljöbalk (1998:808), MB.
...
[1] Högsta Domstolens dom, mål nr T486-23, s.9.