Boktips
17/6 2024
recension
av Martin Hultman
Boktips: ”Om makt i den antropocena tidsåldern”
Professorn i statsvetenskap vid Köpenhamns Universitet, Lars Tønder, har med boken Om makt i den antropocena tidsåldern skrivit något så ovanligt som en populärvetenskaplig introduktion till posthumanistisk/nymaterialistisk maktanalys – som dessutom förvånande nog översatts och utgivits på svenska på ett förtjänstfullt vis av det Göteborgsbaserade förlaget Tid & Rum. De teorier och den empiriska forskning som Tønder redogör för på ett lätt och ledigt vis har för all del mer än tjugo år på nacken (Serres, Haraway, Latour, Bennet; 400 år om Spinoza och för alltid om urfolkens ontologier inkluderas i historieskrivningen), och har använts inom den svenska akademin på många vis åtminstone sedan boken Posthumanistiska Nyckeltexter publicerades 2012. Nymaterialismen har kommit att få allt större självklarhet ju längre in i antropocen vi har kommit (trots att själva tidsepoken inte ännu fastslagits…) och idag framstår det nästan som en omöjlighet att i humanistiska och samhällsvetenskapliga analyser inte ta hänsyn till kontexten att vi människor lever med och av våra livsmiljöer.
Trots denna spridning av teorierna och ett erkännande av kontexten så hänger en sociocentrisk maktanalys kvar som en överbyggnad i många av dagens svenska studier av energi-, miljö- och klimatfrågor. Ontologin har inte påverkat epistemologin – för att prata vetenskapsteori. Med sin ingående kritik av samhällsvetenskapliga maktanalyser som föregått antropocen (Marx, Weber, Bourdieu, Foucault mf.l) för att inte inkludera allt i härvorna[1] av det mänskliga och icke-mänskliga i analyserna, menar Tønders att ”(…) de befintliga metoderna för maktanalys alla kännetecknas av en sociocentrisk bias som utesluter den icke-mänskliga världen – och därmed omöjliggör en verklig analys av de många sociala och politiska utmaningarna som den antropocena tidsåldern ställer oss inför” (s.38). Ekomarxismen (t.ex. Malm) är annorlunda, för den försöker inkludera härvorna, men gör ändå ontologiskt isärhållande av desamma. Men Tønders kritik öppnar upp för en presentation av vad en nymaterialistisk maktanalys faktiskt är. Detta skifte behövs för att förbättra analyser i vår tid, för att inkludera det icke-mänskliga och skapa bättre omsorg för världen – utan att för den skulle frångå nödvändigheten av att avtäcka maktförhållanden.
Tønder (s.94) förklarar att en nymaterialistisk maktanalys behöver studera framför allt två dimensioner (intensitet & varaktighet) på två axlar vilket ger fyra olika former (explosiv, virtuell, avbruten, gradvis) med början i mänskliga och icke-mänskliga sammantrasslade församlingar.[2] I vår forskning börjar vi med Vättern som en sådan härva och undersöker hur olika former av makt gör att sjön är sammantrasslad på det sätt den är. Genom olika så kallade Vätternting intervenerar vi även i dess tillblivelse. Vi har planerat att använda oss av Tønders (s.107) fem metodologiska minnesregler för en nymaterialistisk maktanalys: 1) Lyssna till sammanhanget. 2) Följ rörelsen. 3) Kombinera många skalor. 4) Arbeta med tingens mångfald. 5) Framhäv möjligheterna till förändring och pluralisering. I boken Den inställda omställningen (2015) försökte jag själv mig på en analys av detta slag för att förstå varför det heterogena kollektivet[3] av människor och icke-människor inom energiområdet (i form av decentraliserad vindenergi, vätgas, miljöpartiet m.m.) från och med 1970-talets början gradvis växte sig allt starkare men abrupt avbröts i skiftet mellan 1980 och 90-tal.
Själva den ontologiska maktanalysens utgångspunkt har också ett svar på hur den politiska förvaltningen av ekosystem bör se ut. Det har nämligen historiskt visat sig att så kallad svärmande självorganisering, där den kollektiva intelligensen tas tillvara från så många deltagare som möjligt (vilka har ett gemensamt mål om överlevnad), är överlägsen andra förvaltningsformer. I klimatkrisens tid handlar det enligt Tønder (s.144-149) om att skapa medborgarting, representationsformer för det icke-mänskliga (artambassadörer, naturens rättigheter), vidareutveckla transnationella gräsrotsnätverk (t.ex Fridays For Futures & Extinction Rebellion), integrering av urfolkskunnande, utveckling av kollektiva ägandeformer samt att använda den konstnärliga föreställningsförmågan.
Avslutningsvis så har Tønder något viktigt att säga om humsamforskningens roll i vår tid. Den kritiska forskningen har, i likhet med Latours argumentation från 2004, tappat ångan eftersom maktanalysen inte inkluderat det icke-mänskliga. När så görs behöver kritisk samhällsvetenskap (…) engagera sig direkt i samhället (…) nära de sammantrasslade församlingarna och inhämta kunskap från andra fält och vetenskaper vilket kräver nyfikenhet på världen (s.173). Då finns inte längre någon motsättning mellan att studera tingens inneboende kraft och att förhålla sig kritiskt till de historiska utvecklingstrender som uppstått i kapitalismen.
Tønder har på ett utmärkt och kunnigt vis presenterat den posthumanistiska/nymaterialistiska ontologin, men framför allt visat hur en maktanalys redan funnits där från början i teorin, men inte fullt ut använts i många studier. Boken är en välkommen introduktion till världen vi lever i och möjligheten att förstå den, undersöka den och medskapa den till något långsiktigt hållbart.
~~~
[1] För begreppet härvor är jag tacksam för alla samtal jag haft med Thomas Laurien, Theo Ågren och Kenneth Öhlund från forskningsprojektet och numera “Naturkulturföreningen skimmer och härvor”: https://www.skimmerochharvor.net/
[2] Översättningen på svenska till församling kan komma från Latours till engelska översatta begrepp assemblage vilket han i sin tur återanvänder från Deleuze & Guattari. Vad jag och Thomas Laurien känner till så har inte församling använts på svenska i denna bemärkelse i stor utsträckning tidigare.
[3] På den tiden pratade jag om aktör, nätverk och diskurser=AND, som analytiska begrepp för att analysera ett heterogent kollektivs olika beståndsdelar.