Veckoblogg
15/10 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #9 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Inför den här veckan så skriver jag faktiskt veckobrevet på en lördag – och det är en riktigt blåsig lördag här vid Vätterns strand! Motvinden när jag cyklade ned till stan på förmiddagen var magnifik och jag tänker på naturens krafter och hur utsatta vi är, trots att dagens vindar enligt SMHI uppgick till 10 sekundmeter, upp till 18 sekundmeter i vindbyarna. Vi pratar om bris och i vindbyarna kuling, vilket är småpotatis om en jämför med vindhastigheten för orkaner, som är 32,7 sekundmeter eller mer. Vindhastigheten och därmed också styrkan i orkaner är ju väderfenomen som definitivt påverkas av den globala uppvärmningen, på så sätt att allt varmare havsvatten skapar kraftigare vindstyrkor.
Ni kanske undrar varför jag kommer in på detta ämne, för jag är ju knappast någon expert på meteorologi. Jo, för när det blåser mycket så tänker jag att nu är nog elen billig. Vi alla hade anledning i vintras att tänka litet mer på hur vi konsumerar el, eftersom priset på den var så hög. Som lägst hade vi en inomhustemperatur på 13 grader i vintras, innan vi gav upp och höjde – till 15 grader, vilket plötsligt kändes rätt behagligt. Jag började fundera mycket på el då.
Vi har fått ytterligare en epost från en av er kursdeltagare och även denna person tar upp frågan om hur den gröna omställningen förhåller sig till naturens rättigheter, och hur urfolksperspektiv förhåller sig till båda dessa. Det är inte lätta frågor att besvara, men mycket intressanta.
Som ni antagligen har förstått så har jag ju funderat mycket på just kopplingen mellan naturens rättigheter, miljöorganisationer och -rörelser och urfolk, och jag är rätt skeptisk till att kalla naturens rättigheter för en urfolksrörelse, om någon skulle fråga mig om det. Veckans epostskrivare har uppenbarligen också funderat i dessa banor och går till och med litet längre och hänvisar till uppfattningar hos vissa samer om att naturens rättigheter (ekorättsfilosofi) kan ses som ytterligare en kolonisation, fast i nya kläder.
En intressant iakttagelse är att även den gröna omställningen ur urfolksperspektiv kan ses som ett slags kolonisation, med tanke på att gruvbrytning har blivit en viktig del av omställningen, och med tanke på att många gruvor i Sverige ligger inom renskötselområdet. Ni vet – det är/var i periferierna (där urfolk ofta bor/bodde) som råvarorna till kolonisatörernas centra ska/skulle produceras, och där de största vinsterna hamnar/hamnade hos dem som förädlade och säljer/sålde produkterna (om en ska sammanfatta en viktig motivation till kolonisation). En skulle till och med kunna säga att urfolk är klämda mellan naturens rättigheter, som ju betonar ekocentriska perspektiv, och den gröna omställningen, som mest betonar antropocentriska perspektiv. Men hallå där, kanske någon av er tänker – vad menas med att den gröna omställningen betonar antropocentriska perspektiv? Jo, jag tänker när jag till exempel studerar den föreslagna nya lagen om kritiska råmaterial (Critical Raw Materials Act) i EU, att det nästan aldrig förs något resonemang kring att vi borde minska vår konsumtion, sänka värmen eller resa mindre.
Den gröna omställningen blir på så sätt en fråga om att i första hand tillgodose människors ökande behov av el. Vi behöver alltså, enligt till exempel EU:s och Sveriges nya gruvpolicy, inte ändra på vår konsumtion och vårt ökande behov av el, för det löser vi med teknologi (läs: ökad gruvbrytning för att få tag i mineral och metaller som behövs till den fossilfria elproduktionen). Det talas mycket om att vi ska sikta på att tillgodose våra elbehov genom återvinning, men att det ännu inte finns tillräckligt med material i omlopp för att återvinna, och att vi därför just nu måste bryta mer mineral och metaller. Det står dock inte särskilt mycket i de planer och strategier som jag har läst om den gröna omställningen om att vi också kunde prova att minska vår elkonsumtion. I förhållande till om vi skulle tillgodose det växande elbehovet med fossila bränslen så är det väl riktigt att säga att den s.k. ”gröna” omställningen är litet grönare, men inte är gruvbrytning särskilt grön i sig själv, tänker jag. Budskapet just nu verkar alltså att vara att vi inte behöver sänka värmen – det är bara att öppna en gruva till.
Nu är jag alltså också inne på frågan om den s.k. hållbara utvecklingen, som vi ju redan vet har kritiserats, inte minst från urfolkshåll, för att den förutsätter en evig tillväxt som en given den av moderniteten. Kritiker av hållbarhetsmålen menar att vi i stället borde prata om ”hållbar avveckling”, men det låter ju så trist att ingen vill hålla på med det. Vi borde också fokusera mer på en mer rättvis fördelningspolitik och jämlikhet som ett bättre hållbarhetsmål än tillväxt, för det är ju till exempel inte så att det råder brist på mat och material i världen, totalt sett, så vi behöver inte producera mer utan fördela maten och materialen bättre så att ingen behöver svälta eller leva i fattigdom.
Det är alltså svårt att sälja in idén om ”hållbar avveckling”, och det är också svårt att kritisera den gröna omställningen. Det som är grönt är ju bra, eller hur? Och vem vill inte få det bättre genom en hållbar utveckling? Jag tillhör den generation (60-talisterna) i Sverige som på mycket länge kommer att få det sämre än våra föräldrars generation (ni vet, 40-talisterna aka ”jätteproppen Orvar”), men inte verkar vi acceptera det med jämnmod, precis. Och det är ju mycket roligare att tänka i termer av en grön omställning än en hållbar avveckling – eller hur?
Så var kommer naturens rättigheter in i bilden i allt detta? Jo, naturens rättigheter presenterar sig ju som alternativ (till) utveckling, eftersom det vi håller på med nu verkar vara allt annat än hållbart. Naturens rättigheter erbjuder alltså ett nytt sätt att tänka kring en utveckling som verkar karaktäriseras av att försöka kompensera en brist på riktning med högre fart, till exempel genom förenklade tillståndsprocesser för gruvbrytning. Frågan är dock om det hjälper att ge Naturen status som juridisk person, och därmed likställa Naturens rättigheter med människors, när vi nu inte ens har lyckats skapa rättvisa och jämlikhet bland människor? Det blir som att säga ”Ställ dig i kön, Naturen, tillsammans med alla andra som inte heller har upplevt rättvisa och jämlikhet”. Löser det våra svårigheter med att hålla oss inom de planetära gränserna? Är naturens rättigheter tillräckligt?
Så vad landar mina tankar i denna regngråa och blåsiga dag vid Vättern? Jo, jag är fortfarande intresserad av naturens rättigheter, för jag behöver vackra och positiva tankar och berättelser om hur vi kan se på ekosystemen som levande och värdefulla i sig själva, och vars erkännande kanske kan skapa verklig hållbarhet som inte baseras på tillväxt. Jag är också fortfarande intresserad av den gröna omställningen, som också skapar en vacker bild utan beroende av fossila bränslen, även om jag tycker att den nog är litet brun i kanterna, som löven på hösten. Jag är också fortsatt intresserad av de alternativ som många urfolk presenterar och som innebär att vi borde se på oss själva och andra varelser som delar av samma värld och lära oss att inte överutnyttja våra gemensamma resurser. I vilken utsträckning de här tre alternativen till den ohållbara utvecklingen överlappar med varandra kan vi alltså diskutera, men jag tycker att det finns positiva aspekter av alla tre alternativ, som vi borde fortsätta att utforska.
Jag tror för övrigt att elpriset kommer att vara lågt idag, men i stället för att dra upp värmen i elementen ska jag nog sätta på mig en varmare tröja. Sockor också.
Vid datorn
Åsa
P.S. Epostskrivaren hade också funderingar kring representation och naturens rättigheter, och vem som är bäst lämpad att företräda Naturen (svår fråga, men Kauffman & Martin (2018) har gjort ett försök att svara). Hen funderade också på om ”allmänningar” (notera f.ö. det antropocentriska begreppet) skulle kunna vara en lösning på förvaltningen av Vättern. Nobelpristagaren Elinor Ostrom utvecklar ju i ”Governing the Commons” (1990) en idé om hur allmänningar bäst förvaltas av användarna själva, med sanktioner för dem som bryter mot reglerna. Den lösningen påminner om den jag beskrev om Lake Taupo på Aotearoa Nya Zeeland för några veckobrev sedan, och ja, den verkar ju fungera! D.S.