Veckoblogg
9/10 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #8 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
För några dagar sedan fick vi ett nytt email från en av er kursdeltagare, som handlade om samernas situation och status i Sverige, och att samernas kamp inte bara handlar om pengar och resurser. Det stämmer förstås, och vi kan ju också vända på steken och säga att statens inställning till samerna definitivt handlar om pengar och resurser. Renskötselområdet i Sverige utgör ungefär hälften av Sverige yta, och det är inte vilken yta som helst, utan sammanfaller också med områden med resurser som är mycket viktiga för hela Sveriges ekonomi. Jag tänker förstås på gruvindustrin, vattenkraften och skogarna.
Kursdeltagaren som skrev till oss påpekade att svenska staten än så länge inte velat underteckna och ratificera den så kallade ILO 169 (International Labour Organisation Convention (No. 169) concerning indigenous and tribal peoples in independent countries) som skulle innebära att samerna skulle få långtgående ägande- och besittningsrättigheter till sina traditionella marker och de resurser som finns där. Det har tillsatts utredningar om konsekvenserna av ILO 169 för Sveriges del, men vi kan väl anta att svenska staten inte gärna avstår kontrollen över halva sitt territorium med alla de resurser som finns där till samerna, vilket skulle kunna bli konsekvensen av ett undertecknande och ratificering av ILO 169. Därför har inga regeringar i Sverige hittills varit villiga att fatta beslut om ILO 169, trots att flera andra länder inom det globala samfundet har uppmanat Sverige att underteckna och ratificera konventionen (och Norge och Danmark redan har gjort det). Statens perspektiv just nu är att för tillfället inte fatta beslut om ILO 169, men att fortsätta att arbeta för en framtida ratificering. Vad som skulle behöva förändras för att staten skulle bilda sig en annan uppfattning i frågan är dock, enligt mig, rätt oklart.
Är du intresserad av frågan om ILO 169 kan du till exempel läsa mer om varför bara 23 länder ännu har ratificerat konventionen på: https://www.culturalsurvival.org/news/after-30-years-only-23-countries-have-ratified-indigenous-and-tribal-peoples-convention-ilooch du vill veta mer om Sveriges ståndpunkt kan du till exempel lyssna på ett nyhetsinslag från Sameradion från 2020: https://sverigesradio.se/artikel/7487071
Idag har samerna på sätt och vis en stark ställning, åtminstone på papperet, med sin status som urfolk och nationell minoritet i Sverige, men också som ”folk” med rätt till självbestämmande. I praktiken har dock samerna inte fått/erkänts alla de rättigheter som dessa epitet skulle kunna innebära. Om jag jämför med till exempel Aotearoa Nya Zeeland, som jag skrev om i ett tidigare veckobrev, så har urbefolkningen māorierna där betydligt starkare ställning och inflytande över traditionella marker och resurser än vad samerna har, trots att Aotearoa Nya Zeeland inte heller har undertecknat och ratificerat ILO 169-konventionen. Som jag skrev har māorierna ett historiskt fördrag att falla tillbaka på, som ger dem helt andra möjligheter att få tillbaka och utveckla sina traditionella marker, näringar och kultur. Och samernas rättigheter i Sverige har rätt litet att sätta emot sådana lagar som den föreslagna Critical Raw Materials Act, som skulle få ett ”överskuggande allmänintresse” och därmed kan åsidosätta rätt många lagar och rättigheter.
Det finns dock flera saker som förenar samerna med māorierna, bortsett ifrån att båda folken är erkända som urfolk i och av sina respektive stater, och som är av intresse för den här kursen. Både māorier och samer (jag menar inte alla māorier och samer, utan organisationer som företräder māorierna och samerna i olika frågor) framhåller ofta sina traditionella förvaltningsmodeller som mer hållbara än konventionella (västerländska) förvaltningsmodeller och som därför kan bidra med lösningar på samtida hållbarhetsproblem. Māorierna pratar om sina roller som väktare eller övervakare av miljön och samerna har i policydokument under senare år framhållit sin roll som potentiella vägvisare för en mer hållbar utveckling. Jag och två kollegor skrev en artikel i Sustainability 2021 just om hur samerna positionerar sig i dagens diskussioner om miljö- och klimatproblem, och hur den konventionella naturvården, som uppenbarligen inte har lyckats tillräckligt bra för att minska miljö- och klimatproblemen, borde inspireras av samernas sätt att förvalta markerna och resurserna. Jag bifogar den artikeln i veckans modul, så kan ni läsa mer om hur samerna säger sig både kunna och vilja bidra till en mer hållbar utveckling. När ni läser artikeln så kommer ni att se hur mycket av det som samerna argumenterar för också återfinns i idéerna om naturens rättigheter, även om samerna som sagt inte nödvändigtvis pratar specifikt om ”naturens rättigheter”.
Urfolk positionerar sig dock inte bara i dagens miljö- och klimatdiskussioner, utan allierar sig också med andra urfolk och grupper för att skapa mer kraft till deras kamp för större inflytande i frågor som är viktiga för dem. En vanlig typ av allians eller nätverkande skapas mellan olika urfolksgrupper, som stöttar och inspirerar varandra i viktiga frågor. En annan vanlig typ av allians är mellan urfolksgrupper och miljöorganisationer- och rörelser, och det är ju också något som vi kan notera när det gäller framväxten av naturens rättigheter.
Representanter för urfolksgrupper och för miljöorganisationer och -rörelser hittar ofta gemensamma intressen, och kan skapa samarbeten som är av ömsesidig fördel. Ett problem är dock när målen med urfolksgruppernas och miljöorganisationernas kamper inte riktigt sammanfaller, till exempel att urfolk kan vilja ha tillbaka kontrollen över marker och resurser som tagits ifrån dem, men inte nödvändigtvis för att inrätta nationalparksliknande lagar och avstå från att nyttja dessa marker och resurser. Även urfolksgrupper måste ju ha något att leva av, tänker jag. Miljöorganisationerna kanske har orealistiska förväntningar på urfolken, och kan bidra till att skapa stereotyper om urfolken som dessa inte alltid ställer upp på.
Jag vill inte påstå att alla sådana allianser är oheliga (i betydelsen att var och en ser till sina egna intressen), men det är inte ovanligt att allianser bygger på miss/uppfattningar om de andra och deras behov och mål. Allianser bygger ju på att grupper hittar en minsta gemensam nämnare, men allt det där som inte är gemensamt underkommuniceras ofta. Det här har jag skrivit om i en annan artikel, om ”ädla vildar” och strategisk essentialism, som jag också bifogar i veckans modul.
De här allianserna mellan urfolksgrupper och miljöorganisationer-och rörelser, som till exempel de som förespråkar naturens rättigheter, och som kan vara mer eller mindre ”oheliga”, tycker jag förstås är mycket intressant. Jag tror alltså att urfolk och anhängare av naturens rättigheter har rätt mycket gemensamt, och det tror jag också att ni kan se i de texter, föreläsningar och videoklipp som vi visar i den här kursen. Jag tror också att det finns saker som skiljer urfolken och anhängarna av naturens rättigheter åt, men det vore ”ostrategiskt” av allianspartner att ägna alltför mycket uppmärksamhet åt olikheterna.
I förhandlingarna om de minsta gemensamma nämnarna mellan allianspartner så tvingas ju också varje partner fundera över hur stora kompromisser som kan göras. När det gäller naturens rättigheter och hur urfolken förhåller sig till dessa så tänker jag framför allt på, och denna tanke har jag skrivit om i tidigare veckobrev också, hur urfolkens holistiska syn på omvärlden (som oftast inte gör en uppdelning i natur och kultur) korrelerar med en rörelse som förespråkar naturens rättigheter. Ur ett urfolksperspektiv kunde det ju lika gärna handla om urfolkens rättigheter, men med delvis samma mål.
Vid datorn
Åsa