Veckoblogg
25/9 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #6 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Jag lovade ju att presentera vår projekthemsida för Formas-projektet som jag (Åsa) är med i, och som jag tror att ni kan ha nytta av under kursen: Vems vattenkropp? Ni kommer att upptäcka att veckobreven från den här kursen finns publicerade där, men sidorna innehållet också så mycket mer om Naturens rättigheter och det särskilda fokus på Vättern som vårt projekt har.
I förra veckan fick vi ett intressant email från en av er kursdeltagare, och jag tänkte att vårt svar till denna kursdeltagare kunde vara av intresse också för er andra. Vi fick frågan om vi (lärare på kursen) menar att vi tror att en tillämpning av Naturens rättigheter skulle kunna sätta hinder i vägen för den gröna omställningen, apropå en formulering jag (Åsa) hade i förra veckans brev om att Norra Kärr, om det hade haft status som juridisk person, skulle stoppa gruvbrytning där. Bra fråga, tyckte vi, och försökte att formulera ett svar. Jag återberättar här vad vi svarade kursdeltagaren per email:
Vi instämmer i att det är bra att ställa sig frågan om ”Berget” (i fallet med Norra Kärr), om den hade status som juridisk person, nödvändigtvis skulle invända mot gruvbrytning. Frågan är om Berget kan se frågan i ett större perspektiv och som en viktig del av den gröna omställningen – och det är förstås en svår fråga att besvara. En kan ju tänka så här, som vi också har nämnt i tidigare föreläsningar på den här kursen, att graden av ingrepp i ekosystemen kan liknas vid att bryta en arm, som ju är en tillfällig skada där benmassan återskapas och som kan läka någorlunda väl, och att hugga av en arm, som ju är en permanent skada.
När det gäller gruvbrytning så ingår det i tillståndsprocessen att gruvbolaget också måste uppvisa en plan för hur platsen, när fyndigheten inte längre är lönsam att bryta, ska återställas. Det kan till exempel handla om att gruvschakt ska fyllas igen med schaktmassor, jord och/eller vatten för att skapa förutsättningar för att åter/skapa miljön efter gruvbrytningen. Så pass stora ingrepp i miljön som ett dagbrott innebär är dock svåra att återställa, så det är snarare frågan om att skapa än att återskapa miljön före gruvan, alltså kanske i analogin med armen ersätta den gamla med en protes. Den kommer att fungera, men har inte alla funktioner som den tidigare armen.
Om vi använder en annan analogi för att försöka förstå hur Berget med fyndigheter skulle kunna resonera om det hade egna rättigheter, så kanske det kan vara ”organdonation” i form av njurdonation, det vill säga att Berget ser behovet av att någon avstår något för att hjälpa någon annan. Berget avstår en del av sin ”kropp”, det vill säga fyndigheterna/njuren och skadan och ärret som ändå blir kvar på kroppen/berget, för att rädda någon annan. Naturens rättigheter som idé skulle kunna stödja ett sådant resonemang, tror vi.
Frågan är om Naturens rättigheter implementerade skulle kunna agera bromskloss i den gröna omställningen, om principen om NIMBY alltid gjorde att frågan om utvinning av viktiga resurser skulle bollas vidare till någon annan, vars bakgård inte heller anses lämplig för gruvor eller vindkraft eller vad det nu kan handla om?
Frågar vi andra juridiska personer, nämligen politiker, om gruvbrytning just nu så verkar det finnas en bred politisk enighet bland några av de största politiska partierna i riksdagen om att Sveriges gruvindustri behöver förstärkas. I förra veckan kommenterade regeringen, genom Ebba Busch, beslutet om att inte ta hänsyn till riskerna för rennäringen i närheten av Gallokgruvan utan att gå vidare i tillståndsprocessen, med att säga att det dessutom kommer att bli fler gruvor i Sverige, eftersom det är en nödvändig del av den gröna omställningen. Och Karl-Petter Thorwaldsson i den förra regeringen sa ju även han att han ”älskar gruvor”. Den föreslagna lagstiftningen EU Critical Raw Materials Act (CRMA) som vi skrev om i förra veckobrevet betonar också gruvbrytning i EU och Sverige som avgörande för EU:s försörjning av kritiska råmaterial för omställningen till en fossilfri elförsörjning. Frågan just nu är alltså kanske mindre ”om” det ska bli fler gruvor i Sverige, och mer om ”var” och ”hur snabbt”.
Men det kan ju ändå vara så att Berget kan tycka att gruvbrytning är bättre än koldioxidutsläppen från fossil energi, och att Bergets integritet är bättre skyddad genom gruvbrytning än av, t ex, fortsatta satsningar på fossila bränslen. Vi hoppas att vår text i förra veckobrevet inte indikerade att vi tycker att Naturens rättigheter och den gröna omställningen står emot varandra, för det tror vi inte. Till syvende og sist är det ju också ändå så att Bergets ”förmyndare” är människor – som bara kan försöka att tolka Bergets behov.
Kursdeltagaren ställde också en annan fråga till oss, om att kurslitteraturen hittills på kursen oftast tar upp fall där Naturens rättigheter erbjuder en lösning. Det är sant att de flesta publikationer om Naturens rättigheter just tittar på dessa idéer som alternativ (till) utveckling, men det finns också de som säger att vi inte behöver införa Naturens rättigheter, eftersom det redan finns tillräckligt bra miljölagar, i alla fall inom EU, som rätt implementerade skulle ta hänsyn till ekosystemens integritet när det gäller resursutnyttjande. Och om vi tittar på EU:s och Sveriges miljölagstiftning så ÄR den långtgående, även i ett internationellt perspektiv, och syftar till att bromsa lättvindiga beslut om resursutnyttjande. Ett problem är att dessa lagar inte alltid efterlevs och i flera fall krockar varandra (precis som att flera av hållbarhetsmålen i Agenda 2030 inte är kompatibla).
Vi kan till exempel rekommendera följande artikel (den laddas upp i veckans modul också), som behandlar frågan om Naturens rättigheters möjligheter (eller oförmåga) att ”rädda världen”:
Bétaille, Julien (2019). Rights of Nature: Why it Might Not Save the Entire World. Journal for European Environmental and Planning Law, Vol. 16, pp.35–64.
Vi skulle vilja säga att problemet just nu, med den föreslagna nya CRMA, är att tillståndsprocesserna kommer att gå alltför snabbt för att Berget eller Havet eller vad det nu kan vara för ekosystem som skulle kunna ha status som juridisk person, ska hinna göra en tillräckligt bra social- och miljökonsekvensbeskrivning. Brådskan i processen riskerar att beslut fattas på alltför tunt underlag, och när problemen uppstår så finns inte den beredskap som behövs för att reparera skadorna. CRMA ska dessutom ha starkare juridisk tyngd genom att råmaterialförsörjningen anses vara ett ”övervägande samhällsintresse”, vilket gör att tillståndsmyndigheter i stora delar kan bortse ifrån EU:s miljölagstiftning, som bygger på principen om minimal skada. Där tror vi att vi kommer att få stora problem, framför allt på platserna för fyndigheterna. Vi kan inte hitta någon evidens i forskningen på att förkortade tillståndsprocesser leder till säkrare gruvbrytning och större social acceptans för gruvor; tvärtom.
Det verkar som att frågan om Naturens rättigheter som alternativ (till) utveckling aktualiseras när det gäller svåra miljöproblem och/eller när det gäller urfolks kamp för bättre kontroll över marker och resurser. Naturens rättigheter framstår då i vissa fall som en lösning på ett problem som inte kunnat lösas med befintlig lagstiftning. Hur Naturens rättigheter skulle fungera i praktiken vet vi ännu inte så mycket om, även om vi börjar få exempel på praxis från olika delar av världen där Naturens rättigheter har blivit lag.
Vi tycker därför att frågan om hur Berget som juridisk person skulle resonera kring gruvbrytning av mineral och metaller viktiga för den gröna omställningen, är mycket intressant. Två ”behjärtansvärda” mål, d v s ekosystemens integritet och behov av material till den gröna omställningen, ställs här mot varandra. EU:s befintliga miljölagstiftning står för tillfället mer på ekosystemens sida, om vi ska hårdra det, medan den nya föreslagna råvarulagstiftningen CRMA står mer på gruvbolagens sida, och syftar till att öka gruvbrytningen i EU och Sverige. Utvecklingen går snabbt nu. Hänger vi (och Berget) med?
Vid datorn
Åsa