Veckoblogg
18/9 2023
Åsa Nilsson Dahlström
Kursblogg från den fristående distanskursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik” på Jönköping University.
Blogg #5 från kursen ”Naturens rättigheter i teori och praktik”
Hej!
Jag lyssnade i morse (söndag 17 september) på nyheterna och påmindes om det där skadeståndsmålet som involverar människor som förgiftats av PFAS-kemikalier i dricksvattnet i Kallinge, som Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd för i maj och som nu kommer att tas upp i oktober. Hovrätten över Skåne och Blekinge kom i sin dom från december 2022 fram till att Ronneby Miljö och Teknik inte var skyldigt att betala skadestånd till de förgiftade människorna, eftersom det först behövde bevisas att människornas (individernas) sjukdomar och lidande orsakats specifikt från PFAS-kemikalierna i vattnet. Detta är i vissa fall omöjligt att bevisa, bland annat eftersom de cancerformer och andra sjukdomar och ohälsa som drabbat Kallingeborna också finns i övriga populationen i Sverige (fast inte i samma utsträckning, förstås), som inte druckit av vattnet. Det som bland annat är spännande med att Högsta domstolen nu ska pröva ärendet är att den domen kan innebära att skadorna ska ses som personskada, och därmed utvidga begreppet för det.
Jag tänker på hur detta fall skulle ses om dricksvattentäkterna i Kallinge hade haft status som juridiska personer – då hade ju även vattenekosystemen kunnat driva skadeståndskrav mot Ronneby Miljö och Teknik. Som det är nu är det alltså bara människor som kan driva sådana fall i Sverige, och få skadestånd, men dricksvattentäkterna hade, i samhällen med lagstiftning baserad på naturens rättigheter, kunnat kräva att få bli sanerade. Dricksvattentäkten hade ju varit en ”person” och därmed också kunnat söka skadestånd för personskada. Intressant tanke, tycker jag.
Annars har jag under de senaste veckorna, på min forskningstid, mest ägnat mig åt att läsa in mig på och skriva en forskningsansökan om, förslaget till den nya Critical Raw Materials Act (CRMA), som på ett fundamentalt sätt kommer att förändra EU:s (och därmed Sveriges) gruvpolitik.
I korta drag handlar CRMA om att EU behöver mängder av kritiska mineral och metaller (t ex sällsynta jordartsmetaller) för den gröna omställningen, genom egen utvinning (i EU), import och återvinning av dessa råvaror. Det är också så bråttom med detta att EU-kommissionen vill förenkla och förkorta tillståndsprocesserna för gruvbrytning och låta en enda instans, en s.k. One Stop Shop, på EU-nivå samordna (eller kanske t o m ansvara för – det är litet oklart i förslaget) brytningstillstånd i medlemsländerna och bestämma vilka bolag som ska få bryta vilka mineral och metaller och i vilka medlemsländer.
Så kallade ”strategiska projekt” som prioriteras av EU skulle dessutom få ett snabbspår. Det skrivs i förslaget att dessa strategiska projekt (för att kunna förkorta tillståndsprocesserna) bör betraktas som ett ”överordnade samhällsintressen” och därmed kunna åsidosätta till exempel art- och habitat, samt fågel- och ramvattendirektivet, och, misstänker jag, i Sverige också Lag (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket, som i gruvsammanhang naturligtvis är av särskild betydelse för rennäringen. CRMA väcker därför frågor om konsekvenser för miljö, arbetsmiljö och mänskliga rättigheter.
För att knyta detta litet tydligare till naturens rättigheter så är en av de mest intressanta fyndigheterna Norra Kärr, som ligger på gränsen mellan Jönköpings och Östergötlands län. Norra Kärr ligger inte särskilt långt från Vättern, som är en viktig dricksvattentäkt för alla län och kommuner runt sjön men som också (apropå Kallinge-fallet som jag nämnde tidigare) bland annat har problem med alltför höga halter av PFAS-kemikalier, framför allt från brandsläcksmedel från Västgöta flygflottilj i Karlsborg.
Vättern är ju i fokus för mitt och mina kollegors forskningsprojekt finansierat av Formas, där vi under tre år ska undersöka hur det skulle vara om Vättern fick status som juridisk person, på basis av naturens rättigheter. EU:s föreslagna lagstiftning CRMA föreslås alltså vara av sådan juridisk tyngd att få andra lagar som avser att skydda miljön och ekosystemen har något att sätta emot.
Men vad hade hänt om Vättern hade haft status som juridisk person – hade Vättern kunnat bromsa planerna på gruvbrytning i Norra Kärr, med hänvisning till risken för (person)skada (läckage av giftiga ämnen från brytningen ned till sjön, ökade transporter, hot mot vattenlevande varelser, etc.)?
Det här med CRMA är en mycket viktig fråga som jag tycker att vi har hört alldeles för litet om, och förändringen av lagstiftningen kommer förmodligen att gå snabbt eftersom det är så bråttom med att tillgodose EU:s behov av kritiska mineral och metaller. Samtidigt handlar ju CRMA om den gröna omställningen mot en fossilfri elförsörjning – och det är ju i grunden en bra idé.
En intressant fråga är hur lagstiftning som CRMA skulle ställas mot lagstiftning baserad på naturens rättigheter? Skulle det göra någon skillnad om dricksvattentäkterna i Blekinge och Vättern hade status som juridiska personer, och skulle de då kunna stoppa gruvplaner och/eller kräva skadestånd med referens till personskador?
Det finns mycket att fundera på när det gäller det som händer runt omkring oss, och vad naturens rättigheter eventuellt skulle kunna ha gjort för skillnad. Och vi ska förstås hålla koll på vad Högsta domstolen beslutar om begreppet ”personskada”.
Vid datorn/Åsa
P.S. Mitt Formasprojekt kommer snart att lansera en projekthemsida – jag skickar mer info när det är klart – och där kommer vi att samla mycket information om naturens rättigheter. D.S.